russin.nu - vi tycker om film
När lammen tystnar (1991)

Världens nästan perfektaste thriller
5 russin

Clarice Starling studerar till att bli FBI-agent. Hon kommer från Enkla Förhållanden (ni vet, den lilla staden i USA, där så många hjältar och stjärnor vuxit upp), och vill så mycket. När hon kallas till Crawfords kontor för ett uppdrag vid sidan av studierna finns det inga skäl att anta att det har något att göra med den pågående jakten på Buffalo Bill, en seriemördare som flår sina offer, men det är nog så pikant. Hon ska försöka få psykiatern, mördaren och gourmet-kannibalen Hannibal Lecter att ställa upp på en liten psykologisk utvärdering. Hon besöker honom i hans cell under jorden i Baltimore och blir rejält förödmjukad av den arrogante Lecter, som passar på att göra en 30-sekunders, klockren analys av henne, men hon får också skäl att tro att han har en del intressant att berätta vad gäller Buffalo Bill.

Med Crawford och Lecter som motpoler och mentorer kastas hon abrupt in i den mörka verkligheten runt ett äkta mordfall och blir snart en nyckelperson i jakten på Bill. Bill å sin sida har just kidnappat dottern till en senator, och många viljor blir inblandade i det alltmer politiska spelet kring Lecter och hans eventuella kunskaper. Samtidigt som tiden sakta rinner ut för senatorsdottern — Bill brukar mörda sina offer efter några dagars fångenskap — försöker Clarice luska ut vad den lekfulle och livsfarlige doktorn vet och inte vet, medan den äregirige psykologen Chilton försöker göra samma sak, och givetvis därigenom försvårar arbetet.

Det är ungefär vad som händer i världens kanske bästa thriller.

Till och med historiens enda Perfekta Thriller?

Ja, så tyckte jag länge, men efter att ha läst boken en andra gång och sett filmen för kanske tionde gången inför recensionen, måste jag nog konstatera att filmen är behäftad med ett eller två småfel. Det finns kanske inga perfekta filmer, när jag tänker närmare på saken.

Thomas Harris har skrivit fyra romaner. Alla har filmats, inklusive den mindre kända "Svart Söndag", och resultatet har med ett undantag känts ... sådär. "Manhunter", Michael Manns 80-talsversion av "Röda Draken", kändes just väldigt 80-tal, inte så ytlig som man kunnat frukta, men ändå en betydligt mer tillrättalagd och mindre omtumlande historia än boken. "Svart Söndag" blev en dussinthriller, och "Hannibal" blev av många anledningar en tam halvmesyr.

Kvar, bland de förvridna spillrorna av bortslängda möjligheter, står då "När lammen tystnar" och tittar överseende på sina misslyckade bröder, med en blandning av hån och medlidsamhet. Här berättas historien på ett filmiskt sätt, men med romanens skarpa intellekt, djärva provokationer och färgstarka karaktärer intakta. Här lyser Hopkins som den stora skådespelare han är, och likt Jodie Foster belönades han med en Oscar. Oscar fick också Jonathan Demme för regin, och sällan har väl en film känts så skickligt manövrerad, från startlinjen och in i mål, med total kontroll och fingertoppskänsla.

Det finns så många saker som höjer "När lammen tystnar" både över andra thrillers och över de andra Harris-filmatiseringarna. Jag tänkte nämna ett gäng av dem, som en checklista för blivande romanfilmatisörer.

Ted Tallys manus är ett skolexempel. De oundvikliga förkortningar, förenklingar och förtydlingar som hör romanfilmandet till är gjorda inte bara med gott omdömde, utan riktigt inspirerat. Turerna kring hur doktor Lecter leder Clarice Starling på rätt spår är exempelvis väldigt vindlande i boken, och har komprimerats exakt lagom här. Inget skrivs en på näsan, men man går inte heller vilse bland ledtrådar och tveksamheter. All relevant information finns, och den uppmärksamme har en sportslig chans att ta till sig den under filmens gång. De saker som försvunnit lämnar inga gapande hål i handlingen, utan ger istället den handling som finns kvar rum att andas. Det är väldigt, väldigt bra gjort.

Hannibal Lecter är förvisso inte exakt samma figur som i boken. Hopkins och Demme har förstått att ta ut svängarna från bokens subtila gester och minimala miner och göra honom lite mer extravagant, lite mer showig, utan att förta det förtätat hotfulla runt honom. Jag tyckte att Brian Cox gjorde en intressant Lecter i "Manhunter", men han får se sig besegrad när Hopkins träder in i den underjordiska cellen och visar hur man verkligen blåser liv i en sådan extrem och smått osannolik karaktär. Han äger varje sekund som han är i bild, och som tittare är man nästan konstant rädd för vad han ska hitta på. Alla galler och säkerhetsåtgärder till trots ser han ut att kunna göra vad som helst, närhelst det faller honom in.

Jodie Foster blandar ambition, rädsla, svaghet och mod och gör Clarice Starling till en levande människa som är Lecters totala motsats i mycket, men samtidigt lyckas komma honom närmast. En av de få gånger på film som jag faktiskt glömt bort att det är en skådespelare jag ser.

Ted Levine, denne briljant doldis, spelar filmens andra mördare fullständigt utan ego. Ofta verkar det finnas en lust hos de som spelar serie- eller massmördare att framställa dem som coola. Här finns inget sådant, bara en väldigt sjuk och skrämmande man. ”It puts the lotion in the basket.”

Musiken är fullkomligt gyldene. Howard Shore, Cronenbergs favoritkompositör, verkar född till att skriva thrillermusik och aldrig har han varit bättre än här. Det är suggestivt, kusligt, spännande, vemodigt och vackert på samma gång, och den bisarra ljudvärld han skrivit till Starlings nedträde i Jame Gumbs labyrintiska källare är nog så kuslig bara på skiva.

Tak Fujimotos foto är vackert och livfullt men behärskat. Aldrig torftigt eller tråkigt, men aldrig heller filterbelamrat och showigt.

Jag beklagade mig bittert över att en del tunga och rörande partier ryckts bort ur filmatiseringen av "Hannibal". Här händer något liknande: en sidohandling om hur Crawford försöker ta hand om sin döende hustru medan fallet skriker på hans fulla uppmärksamhet har helt lämnats därhän, men här är det ett klokt beslut. Scenerna är nog så gripande i bokform, men styrker inte handlingen på samma sätt som de bortslaktade scenerna ur "Hannibal". Slutet, som likt det i "Hannibal" är utbytt och lite mer mörkt komiskt än i boken, har blivit en klassiker i sig, och tål jämförelse med originalet.

"När lammen tystnar" innehåller en del riktigt obehagliga scener. Det som störde eller fascinerade många särskilt när filmen var ny var att vissa av dessa scener också nästan var "vackra". Om man sett mycket skräckfilm blir man förstås inte förvånad över hur det kan finnas en nästan abstrakt bildpoesi i det grymma och blodiga, men när man som här kliver över alla genrer och gör något som liknar en mainstream-film med den attityden lyfter förstås många på ögonbrynen. Filmens kanske största bragd är dock hur man i slutändan framförallt minns dialogerna och intrigen, inte skräckscenerierna.

Det mest skrämmande med både filmen och boken är nog ändå att man, medvetet eller inte, har större respekt och sympati för Lecter än för Jame Gumb. Den senare mördar, till synes på grund av en allvarlig inre störning. Den förre mördar medvetet och utstuderat, för att det passar hans syften - kanske en middag, kanske en barnslig hämnd - men vi uppfattar honom som "bättre" för att han är vältalig, konstnärligt bevandrad och intelligent. Hans goda smak i kombination med hans mörka inre gör honom till en slags blandning av James Bond och Dracula och något av en omedelbar kultfigur. Förtjänar figuren verkligen någon respekt? Med det intellektet hade han kunnat uträtta stordåd inom läkarvetenskapen eller kanske litteraturen. Istället äter han människor. Är inte det bra själviskt? Något att grubbla över, om man har lust ...

Hur som helst. Bra film. Det finns inga perfekta filmer, tror jag, men vissa kommer bra nära.

© Anders Lindahl
2001-12-12


   
 
   
fds
   
När lammen tystnar
Originaltitel: The Silence of the Lambs
USA, 1991
Regi: Jonathan Demme
Med: Jodie Foster, Anthony Hopkins, Scott Glenn, Ted Levine, Kasi Lemmons, Anthony Heald, Frankie Faison

Skräck, Thriller

Teman:
Kannibalism
Oscar för bästa film

Relaterade filmer
Hannibal (2001)
Hannibal Rising - Ondskan vaknar (2007)
Röd drake (2002)
Dela |




Ingår i följande teman