Gone Girl (2014)
Livslögner
Deras äktenskap skulle ju inte vara som de andras. De smarta och litterära men samtidigt djärva och passionerade (sex på ett bibliotek, dawg!) Amy och Nick Dunne. Men hemligheter och tagandet för givet är inget som ens de är immuna mot. Efter flytten från New York till Nicks hemstad i mellanvästern har livet förändrats. Och en dag är hon försvunnen.
Amys drivna och till synes iskallt karriäristiska föräldrar, som under uppväxten plagierat hennes liv i förbättrad form i kända barnböcker, fixar snabbt en tipslinje och en webbsajt. Maken är inte lika säker på hur han ska hantera situationen. Har han något att dölja? Tvillingsyrran ger stöd och råd men får snart anledning att bli besviken på brorsan.
Det handlar om en väldig massa saker, det här, vilket förstås är ett av skälen till att David Fincher ägnat sina kunskaper åt en filmatisering. Bland annat handlar det om att lösa gåtor. Bland annat de gåtor som den försvunna själv har placerat ut inför en överraskning till bröllopsdagen och som kan komma till nytta även under de nya dramatiska omständigheterna. Efter försvinnandet hittas kuvert med gåtor som leder till nästa kuvert.
Nick blir oundvikligen misstänkt och lejer en kändisadvokat som han knappt har råd med (spelad med avsevärd pondus av den ofta utskällde mångsysslaren Tyler Perry). Det var frugan som satt på pengarna, vilket bara är en av många misstänkta omständigheter. Nu handlar det om att ta kontroll över berättelsen, ett annat tydligt tema. Narrativ ställs mot narrativ i en intressant kraftmätning medan historien nystas upp i hoppande kronologi. Tillbakablickar till lyckligare dagar, oroande dagboksutdrag, parallella perspektiv varav ett får en berättarröst för tydlighetens skull. Om något kan man tycka att Fincher lite väl frikostigt använder olika berättargrepp för att presentera de stundtals motstridiga versionerna.
Det är dock aldrig mindre än Film i ordets skönaste betydelse. Nolan och andra hyllade underhållare i mediet har också stil men i konsten att kombinera den med stämning har Fincher få konkurrenter. Trent Reznor och Atticus Ross sveper in bilderna i en musikmatta som fängslar och gjuter ihop. Dialogen, framför allt i början, är Sorkin-rapp och skickligt hanterad. Och storyn, den fortsätter att överraska.
Den stora vändningen inträffar relativt tidigt och har lika stor potential att provocera som fascinera. Det är under inga omständigheter tråkigt, och den extra story som plötsligt vidtar är även den spännande, i sällskap av en karaktär man inte riktigt förstår även när alla fakta serveras klart och otvetydigt. Och med ännu en sevärd insats av Neil Patrick Harris. Vad gäller den äkta maken och den försvunna hustrun så är Affleck bra på att spela osmidigt vanlig medan Pike rentav står för en ovanlig slags skådisbragd.
Det sker flera vändningar innan vi kommer till slutet, och så dags kan nog ingen anklaga Fincher för publikfrieri. Andra "åtalspunkter" finns det öppningar, om än inte nödvändigtvis fog, för. Presenterar den en supercynisk bild av äktenskap i allmänhet? En nidbild av kvinnor? Eller handlar det helt enkelt bara om just de här karaktärerna och vad just de tar sig för? Jag röstar för det sistnämnda. Filmer brukar bli intressantast då.
© Anders Lindahl
2015-02-11
Originaltitel: Gone Girl
USA, 2014
Regi: David Fincher
Med: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Tyler Perry, Carrie Coon. Lisa Banes, David Clennon
Genre: Mystery, Thriller
Hemmabio: 2015-02-23
