Tålamodets sten (2012)

Mytisk berättelse mitt under brinnande krig

Afghanistan. Någon gång i vad som ser ut som modern tid, men ändå inte. En konflikt pågår, men exakt var den utspelas, mellan vilka och om det eventuellt skulle finnas en godare och en ondare sida – det framgår inte. Förmodligen för att det inte är det viktiga i det här fallet. Det är inte det regissören Rahimi velat berätta i filmatiseringen av sin egen bok (som jag inte läst). Filmen ska ha varit Afghanistans Oscars-bidrag 2012, men är en samproduktion mellan flera länder. Och är gjord med tillräckliga resurser för att imponera både bildmässigt, dramaturgiskt och inte minst i agerandet. En till synes enkel struktur, begränsat antal miljöer och starkt beroende av några få bärande skådespelare till trots. Eller tack vare det?

Framförallt hänger projektet på Golshifteh Farahani, etablerad iransk aktris som numera är stationerad i Frankrike efter vad som brukar beskrivas som en bannlysning från hemlandet för några år sedan. Ni kan ha sett henne i Ridley Scotts Jordanien-baserade politiska thriller ”Body of Lies” mot Leonardo Di Caprio. Men hon har tidigare alltså gjort ett flertal filmer på den persiska planhalvan och kommit att personifiera dess filmindustri för många cineaster där, har jag nu börjat läsa mig till…

Förutsättningarna i den här filmen är följande: Afghanistan, alltså. Någonstans. En änka vakar. Eller rättare sagt, hon ser i praktiken ut som en änka, men hennes make lever fortfarande. Dock i koma, efter något som verkar ha hänt på slagfältet. I sin hemtrakt, sin klan och sitt territorium har han varit något av en folkhjälte. När hans nu påtagligt övergivna maka en gång gifte sig med honom som mycket ung, kom hon att tillhöra en levande legendar. Tillhöra är kanske nyckelordet. Så mycket eget liv och makt över det ser hon inte ut att ha haft under deras tid tillsammans. Nu är hon där i ett ödsligt, kalt hus med ansvar för två barn och en man som inte rör sig, inte svarar på tilltal eller några andra stimuli, med en kula inbäddad i nacken och som hålls vid liv (relativt sett) med en slang i munnen. Ett primitivt dropp som behöver fyllas på med jämna mellanrum, vilket i sig är en utmaning under de rådande omständigheterna.

Med mer oregelbunden och oförutsägbar frekvens smäller det omkring dem. Skottlossning startar och slutar. Beväpnade män från olika sidor i konflikten vi inte får veta så mycket om uppenbarar sig och utnyttjar lokalerna som tillfällig bas, medan hon med diverse uppfinningsrikedom gömmer undan den försvarslöse mannen och ibland själv hinner ta sig till ett närbeläget skyddsrum ihop med sina barn. Efterhand avslöjas relationer runtomkring; släktingar som är till viss hjälp såväl praktiskt som när det gäller goda råd om hur man överlever i en tid som denna. Genom tillbakablickar öppnar sig det förflutna som en bok, i fragment som återges i takt med att hustrun börjar bekänna sina innersta tankar för en man hon levt med under lång tid utan att riktigt lära känna. Där är filmens röda tråd, primära narrativa device, ett grepp som kan se ganska litterärt ut och, som framgått, är det också. Och ja, berättelsen jämförs på DVD-omslaget med klassikern ”Tusen och en natt”, den sägenomsusade sagosamlingen som sägs ha skapats av en kvinna på väg att bli väldigt kortvarig hustru åt en härskare med smak för att kapa huvudet av sin hustru efter en natt och sedan skaffa en ny, men nu känner sig föranledd att skjuta upp avrättningen gång på gång för att få veta upplösningen i de rafflande skrönor som den fantasifulla och på goda grunder starkt kreativt motiverade gemålen målar upp för honom.

Hur mycket den passive lyssnaren i den här filmen hör, förstår och verkligen kan ta in är medvetet dunkelt för oss. Det brukar ju sägas att människor i sådana tillstånd uppfattar mer än man tror, men hustruns alltmer öppenhjärtiga utsvävningar kring deras tillvaro och hennes tankar om dem, de kanske inte ens är menade att förstås. Vad skulle hända om han vaknade till liv och visade vad han verkligen tänkte om hennes reflektioner, och om henne? Kommer vi att få veta det?

Titeln ”Tålamodets sten” har i sig en mytisk innebörd som får sin förklaring i filmen. En film som också kan tyckas tålamodsprövande, men definitivt inte saknar dramatik, bara man är beredd att följa med dess intrikata vindlingar.

© Johan Lindahl
2014-12-26

Originaltitel: Syngué sabour, pierre de patience
Afghanistan/Frankrike/Tyskland/Storbritannien, 2012
Regi: Atiq Rahimi
Med: Golshifteh Farahani, Hamid Djavadan, Hassina Burgan, Massi Mrowat, Mohamed Al Maghraoui, Malak Djaham Khazal, Faiz Fazli

Genre: Drama, Krig, Religion/filosofi
Hemmabio: 2014-03-15

Sök