American Hustle (2013)

Så många rätt. Men något saknas...

3 russin

Det är så mycket som är rätt med ”American Hustle”, att jag känner mig lite nedslagen över att nödgas medge att jag inte faller handlöst för helheten. Ja, den är underhållande och till viss del spännande. Absolut välspelad, trots eller tack vare sin aviga, till synes kontraintuitiva casting. Personligheterna gör intryck. De fastnar. OK, somliga mer än andra, men det är i stort sett rakt av ett gäng färgstarka individer som konfronterar varandra i ett spel där vi ständigt utmanas att undra över vem som egentligen utnyttjar vem. Tidskänslan: miljöer, mode, musiken… Musiken! Filmen utspelas under det där redan mytologiska 1970-talet där allt i efterhand inte behöver se snyggt ut för att vara… cool. Medan musiken fortfarande ofta låter både cool och kvalitativt försvarbar även med färskare referenser att jämföra med. I soundtracket (som du kan leta upp på exempelvis Spotify, vilket jag gjorde just nu i samband med att jag försöker skriva en recension om en film jag inte kan bestämma mig för exakt vad jag tycker om) samsas Elton John med Wings, Donna Summer, Bee Gees och en del jazz. Bland annat. Och så den där skylten i förtexterna: ”Some of this actually happened”. Man måste ju smälta direkt.

David O. Russell, den smått genialiske men ibland svårfångade filmmakaren som slog igenom på bred front med ”Three Kings” 1999 men under 00-decenniet var påfallande frånvarande från mediet, har kommit tillbaka starkt på senare år och blivit relativt sett nästan maniskt produktiv, närmast före det här med den rappa psykologikomedin ”Du gör mig galen!”. Och jag vill varje gång hoppas på mer eller mindre ett mästerstycke. Vilket ”American Hustle” kanske är, innerst inne. Mycket visar på sådan känsla för detaljer och inte minst för människor, att mina instinkter möjligen har blivit förslappade inför verklig storhet. Men jag känner inte den totala tändningen i låset och de sprakande sirenerna (om det är godtagbara metaforer) den här gången. Även om jag fortfarande anser att det är en film som bör ses av så många som möjligt på grund av egenskaper som ändå gör den speciell.

Vi ser Christian Bale som småfet skojare med suspekt överkamningsfrisyr som togs till av många tunnhåriga män innan rakad skalle blev socialt acceptabelt som alternativ. Hans partner in crime, och privat, Sydney, spelad av Amy Adams med en nästan konstant närvarande urringning som inte är till för att inte läggas märke till. Framförallt av de tilltänkta bedrägerioffren, kan man tänka sig. Bradley Cooper är den envise FBI-agenten med ambitiös agenda och en förkärlek för att utnyttja det arresterade skojarparet som ofrivilliga hjälpredor i jakten på större fiskar. Han agerar ut med frenesi, men har kanske inte riktigt samma lediga självklara pondus som Bale och Adams. Jennifer Lawrence syns sparsamt inledningsvis, men får efterhand väldigt mycket mer utrymme och tar totalt över en del scener som Bales försmådda unga fru. Här finns också en plötsligt inträffad, oannonserad cameo en bra bit in, som i sig skapar en del oförutsedda vibrationer. Men sådana skojfriska tilltag i all ära, det är den principala ensemblen som drar det tunga lasset och gör det bra.

Kanske är det längden, den ofta mer vaggande än rockande rytmen. Eller själva intrigen med dess manipulativa spel mellan kombattanterna som inte överraskar så fatalt att man kastas bakåt i stolen av chocken som man kanske en gång gjorde av ”Blåsningen”. Kanske är det trots allt en miljö och förutsättningar som talar mer till det amerikanska psyket än det nordiska. Vi som håller till i detta från de förenta staterna geografiskt avlägsna men i vissa fall kulturellt amerikanifierade område tänker eller associerar trots allt inte alltid i samma banor som de 'over there'. Kanske… Strängt taget är personligheterna mer intressanta än handlingen. Och det är inte det sämsta. Men inte heller det allra bästa i mina ögon. Inte från Russell. Inte från det senaste årets USA-skörd, alla Oscar-nomineringarna till trots. Och inte om 1970-talet.

© Johan Lindahl
2014-09-14

Källa: Noble Entertainment
"Please, don't play a player...". Men det är det alla gör i "American Hustle". Vem lurar vem till slut?

Källa: Noble Entertainment
"Om vi nu hårdrar den här situationen, så..." Bradley Cooper som FBI-agent DiMaso finner nöje i att av-styla professionelle skojaren Rosenfeld (Christian Bale).

Källa: Noble Entertainment
"Talk to the hand, Sir". J-Laws 'försmådda fru-karaktär" tar för sig i konversationen när hon väl får chansen i de fina salongerna.

Originaltitel: American Hustle
USA, 2013
Regi: David O. Russell
Med: Christian Bale, Amy Adams, Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Jeremy Renner, Louis C.K., Jack Huston, Michael Peña, Shea Whigham, Alessandro Nivola, Saïd Taghmaoui

Genre: Drama
Hemmabio: 2014-06-25







     

Dela |