House of Cards - säsong 2 (2014)

Paranoia, palatskupper och perversa politiker - andra sommaren

4 russin

De borde ju vara pålästa. Men plötsligt reagerar jag på vad som kan tyckas vara en liten detalj med mindre betydelse för de mest berörda, alltså våra huvudpersoner. Indirekt kommer en Colombian Connection att påverka upplösningen av ett av säsongens många sidospår. Det finns några sådana. Och jag vågar hävda att jag inte spolierat särskilt mycket av spänningen genom att just påtala den här lilla passusen. OK, here goes: en person med anknytning till åtminstone för tillfället viktiga personer i handlingen anklagas av regeringen i Colombia för samröre med terrorister, eller något ditåt. Och hotas därmed av dödsstraff. Det är möjligt att det även i det landet kan finnas kvar någon undantagslag för brott som kopplas till krigstillstånd (de lever ju trots allt med ständigt inbördes väpnade konflikter i delar av landet), men… I den amerikanska hemisfären finns annars egentligen bara två länder som under 'normala omständigheter' praktiserar dödsstraff: USA och Kuba.

Det är som sagt ett snabbt försvinnande ögonblick. Kanske var det något i beskrivningen som gick mig förbi (efter att ha sett passagen två gånger i snabb följd). Men jag har hittat åtminstone ett par ytterligare kritiska kommentarer nätledes om samma sak. Från colombianer, företrädesvis. Och det här är en serie som propsar på att tas på visst allvar, om än med tillspetsade intriger. En produkt med pretentioner. Såsom ”Vita huset” (som också de trampade i sannolikhetsklaveret ibland). Man ställer ju vissa krav, liksom. Det finns även andra tyckare - inte minst finansiellt intresserade murvlar - som uppenbarligen häktar upp sig på helt andra, mer framträdande aspekter av intrigen. Men i det stora hela fortsätter det i mina ögon vara spännande och absorberande precis som den första säsongen. Även om jag först tvivlar och känner en viss distans. För hur länge kan man dra ut på intrigen och följa ett makthungrigt par - för det handlar ju verkligen om ett konspirerande politikerpar - som i grunden bryr sig väldigt lite om etik och moral, men ändå har sidor som väcker sympati och motvillig beundran? Alla som sett första vändan vet att kongressman Francis Underwood är bokstavligen beredd att gå över lik för att nå sina mål. Och ett sådant delmål har uppnåtts. Vicepresidentposten, från vilken han (och den hjälpsamma hustrun Claire) fortsätter utöva makt, skaffa sig mer sådan och manipulera sina medmänniskor i största allmänhet.

En stor del av säsongen siktar in sig på Francis tvekamp med den inflytelserike miljardären Tusk, som står högt i kurs hos den nuvarande presidenten, ett faktum den nye VP:n gärna modifierar. De lyckades under en period vara obekväma allierade i president Walkers tjänst, men nu handlar det om prestigefylld tuppfäktning där enorma ekonomiska resurser och ett brett kontaktnät ställs mot politisk slughet och erfarenhet av avancerad maktkamp, samt ett likaledes imponerande kontaktnät. Gissa vem som är vem. I leken blandas också Underwoods före detta medarbetare Remy Danton (förpliktigande namn, det där) som numera i princip spionerar för dennes motståndare. Liksom den i graderna stigande kvinnliga karriärpolitikern Jackie Sharp (Molly Parker från ”Deadwood”).

Vem är egentligen farbror Francis? Och, blir det uppenbart nu om inte förr; vem är hans fru egentligen? Deras förhållande ser inte ut som alla andras. Det bygger på ett ömsesidigt behov av att bekräfta varandras ambitioner att nå toppen, förmodligen mest tydligt i hans jakt på - kan man anta, landets högsta ämbete. Men Claire gillar att intrigera och regera lika mycket i de forum där hon har möjlighet, som i den nu växande relationen paret utvecklar med presidentparet Walker, där spänningarna mellan ’fria världens ledare’ och rikets ’första dam’ är omöjliga att missa. De har inte ingått samma överenskommelse, samma pakt sinsemellan, som Underwoods. Men är vicepresidentparets intentioner att verkligen hjälpa - eller stjälpa - dem?

Det har ju blivit i stort sett omöjligt att tro att våra antihjältar begår några goda gärningar utan baktankar. Och deras prioriteringar, att allt annat än klättringen uppåt på maktstegen, kommer i andra eller tredje hand, visar sig obönhörligt när de i kampen mot framförallt miljardären Tusk tvingas till drastiska beslut och därmed bränna en del broar i processen. Andra begär, underliggande önskningar och behov skyfflas undan för att ersättas av en obeveklig, förintande iskyla mot alla och allt som inte tjänar deras omedelbara syften på sikt. Som Francis i en av sina återkommande deklarationer vänd mot kameran småmyser, angående sin hustrus väl avvägda vrede mot den gemensamma fienden; ”jag vet inte om jag ska vara skrämd eller stolt. Antagligen både och”. Just det där regelbundna blickandet mot publiken, nedbrytandet av den fjärde väggen, är den gimmick som serien inte har något direkt patent på men just nu gjort så mycket till sitt varumärke att det ska djärva konkurrenter till för att våga använda det så utstuderat under den närmaste framtiden, dristar jag mig att påstå. Men jag har verkligen inte sett allt som visas på alla kanaler överallt. Behövs de? Förstår vi inte ändå vad som händer? Nej, inte alltid, inte den fulla innebörden i alla fall. Kunde de insikterna ha förmedlats på ett annat, mindre teatraliskt vis som inte samtidigt skapar ett band mellan den amoraliske protagonisten och publiken och distanserar oss från det dödliga allvaret i vad som tilldrar sig? ’Det är ju ett spel, en modern moralkaka med svart humor som främsta ingrediens’, liksom, vad? Det är en berättigad fråga. Men nu har de valt den här metodiken och lär inte lämna den inom överskådlig tid om de vill ge sken av att ha en sammanhängande dramaturgisk strategi att utgå från.

Runtomkring det här illustra paret skiftar persongalleriet en del av olika orsaker. Redan i första säsongen dumpades en del nyckelfigurer definitivt och även här kommer en del radikala förändringar att inträffa. Karaktärer glider ut i bakgrunden, alternativt knuffas ganska brutalt ut ur epicentrum, medan andra går motsatt väg och en eller annan introduceras för att snabbt ta för sig. Kongresskvinnan Jackie (Molly Parker) med sin militära bakgrund och komplicerade relation till såväl Underwoods, andra viktiga personer som… sig själv, är en av de mest intressanta. Ni kanske kommer ihåg Parkers plågade men passionerade rollfigur Alma Garret från ”Deadwood”, västernserien vars maktspel i en liten nybyggarstad under pionjärtiden inte stod ”House of Cards” långt efter. Ja, rent fysiskt var den än mer obarmhärtig, smutsig och bokstavligen dränkt i oskyldigt blod och återkommande ond, bråd död. Där medverkade även Gerald McRaney som verkar uppskatta maktfullkomliga individer på meritlistan. Då som den hänsynslöse guldgrävarkungen George Hearst, nu som miljardären Raymond Tusk, kanske en modern motsvarighet. En man som förväntar sig att bli åtlydd av alla, i princip även landets president, men inte vant sig vid att behöva avslöja sina ambitioner, att möta motståndare med samma beslutsamhet och tvingas öppna garden så mycket som nu. Egentligen borde ingen av de här kombattanterna förtjäna vårt stöd eller vår sympati, men de dramatiska spelreglerna tvingar ju oss mer eller mindre att välja sida i alla fall. Och helst för den sluge men även Southern Gentleman-charmige (när han är på det humöret) nytillsatte vicepresidenten. Eller?

Vad som dock blir fullständigt klarlagt är att sådana här sammandrabbningar mellan två tunga urdjur kräver fler offer, collateral damage, personer som finns i närheten och sugs in i kraftfältet där de i värsta fall förgörs, eller åtminstone rubbas rejält i sina cirklar och kanske aldrig kan få en riktning på livet igen. Sedan sist vet vi att den unga lyxprostituerade Rachel brukats som en bricka i elakt spel och nu närmast blivit livegen, bortforslad från området där hon skulle kunna orsaka oreparerbar åverkan på Underwoods karriär. Hon övervakas hökaktigt av dennes stabschef (och ibland nästintill torped) Stamper, vars egen dolska blick och bistra min skvallrar om en ocean av inre konflikter. Båda vet mer än de mår bra av, milt uttryckt. Och i hennes fall mer än vad väldigt viktiga män skulle vilja att hon visste.

Några som inte med säkerhet vet, men har skäl att misstänka att vicepresidenten ruvar på mörka hemligheter, är några Washington-baserade journalister som redan är bekanta när säsongen inleds. Men hur långt ska de nå med sina efterforskningar? Det är en av de andra röda bitrådarna som är mest attraktiva och säger mycket om var gränserna går och vilka insatser som står på spel i den här världen. En annan oförvägen murvel är Ayla Sayyad (Mozhan Marnó från ”Soraya M”) som lockas att utforska Tusks affärsimperium, bland annat… Ja, ni hör. Det finns många att hålla reda på, inte fullt lika många av avgörande betydelse som i ”Game of Thrones”, men tillräckligt. Och frågan är vem i den fantasy/historisk-pastisch-succén som Francis Underwood mest påminner om? (Och ni som inte följer den kan sluta läsa här). Tywin Lannister? Själv lutar jag för närvarande starkt åt ”kaos är en stege”-filosofen och bordellfarsan Petyr Baelish, även känd som Littlefinger. Men Francis är trots allt aning trevligare, även när hans händer nästan bokstavligen dryper av andras utsöndrade livsutgjutande kroppsvätskor. I don’t know how he does it.

© Johan Lindahl
2014-06-14


There WILL Be Blood. Smile!

Originaltitel: House of Cards - Season 2
USA, 2014
Regi: Carl Franklin James Foley John Coles m fl
Med: Kevin Spacey, Robin Wright, Michael Kelly, Michael Gill, Sakina Jaffrey, Kristen Connolly, Mahershala Ali, Rachel Brosnahan, Sebastian Arcelus, Gerald McRaney, Kate Mara, Molly Parker, Reg E. Cathey m fl

Genre: Drama, Politik, TV-serie

Relaterat: House of Cards (2013)







     

Dela |