Noah (2014)

Splittrad men spännande undergångshistoria

3 russin

Noa. Mannen som en gång utvaldes av Gud i Gamla testamentet för att rädda väl valda delar av mänskligheten och djurriket undan en kommande straffdom i form av en syndaflod. De flesta känner igen ramarna i berättelsen, men det finns en uppsjö olika idéer om vad den egentligen har att säga oss idag. Nu har Darren Aronofsky, mannen bakom bland annat ”Black Swan”, ”The Wrestler” och ”The Fountain” med betydande budget sjösatt en tolkning som definitivt blivit något av en… eh… vattendelare. Själv landade jag efter visningen med en handfull andra personer (närmare bestämt män med en medelålder någonstans kring de 40) i en diskussion där det vädrades markant skiftande åsikter om filmen som helhet, baserat på allt från bibeltolkningen till de datoranimerade inslagens kvalitet - eller brist på. Någon räknade efteråt ut att vi gett filmen ett spontant snittbetyg på 4,8. Enligt IMDb:s 1-10-skala, bör kanske förtydligas. Jag var en av de mer välvilliga bedömarna i sällskapet.

Noa i den här versionen är inte alltid enkel att sympatisera med. Han är i långa stycken en misantrop, men kanske på goda grunder, att döma av vad vi ser av tillvaron han och familjen vistas i. Uppladdningen är lång och med en bildpoesi man kan beundra eller se som tomt effektsökeri, beroende på infallsvinkel och personliga preferenser. Hela ekipaget balanserar ständigt på gränsen mellan kraftfullt och corny. Hur bra är idén med väktarna, de gigantiska stenvarelserna som en gång var gjorda av ljus, men gjort skaparen missnöjda och lever i melankolisk avskildhet innan de bestämmer sig för att agera hjälpredor åt den envetne skeppsbyggaren?

Fienden finns i form av stammar som styr över ett öde landskap befolkat av nomader; en dekadent och korrupt värld där en man alltså får uppdraget att starta om hårddisken. Reboot. Rebirth. Men det finns som sagt tillfällen då publiken kommer att få anledning att rentav hata Noa och se honom som en fanatiker, kanske konsekvent i sin misstro mot människan som varelse men alltför obarmhärtig och dömande. Vi kan förstå att såväl frun som sönerna frestas att göra uppror mot honom.

Kom ihåg: det här är inte strikt berättat utifrån bibeltexten, den källa som de flesta trots allt använder som utgångspunkt för att bilda sig en uppfattning om den här ikoniska figuren. Aronofsky ser definitivt det här som en myt att vända och vrida på. Intervjuad av Christianity Today berättar regissören och hans manusförfattare Ari Handel att de kompletterat med en del andra äldre judiska texter som Enoks bok och annan litteratur som tillkommit för att förklara Torah, de traditionella judiska religiösa läroskrifterna. Det framkommer också att duon ägnat en del tankemöda åt frågorna om vad det innebär att vara rättfärdig och vad rättvisa egentligen är. I processen kastar de in en del till synes anakronistiska detaljer i klädval, vapenslag och det där med exakt tidsbundenhet verkar inte vara en prioritet. Vem kan förresten veta något säkert om en värld som ska ha gått under fullständigt?

I processen återförenar han också Russell Crowe och Jennifer Connelly från, just det, Oscar-vinnaren ”A Beautiful Mind”. Crowe har ju en tyngd, en gravitas som när det krävs bär hela filmen genom bräckliga byggen. Han BLIR den utvalde. Med fläck och skrynka, ingen skönmålad gestaltning men mycket tankeväckande och kanske rentav trovärdig. Vem skulle passera genom en sådan livsomstörtande period i sitt liv med förståndet i fullt behåll genom varje fas? Relationen till de äldre sönerna Sem och Ham är komplicerad. Ham är nyfiken och ifrågasättande vilket leder till flera konfrontationer med fadern. Sem är mer återhållen och lojal, tills han prövas över sina gränser. (Enligt vissa historieskrivningar/mytbildningar ska han senare ha grundat världens första stad, Sana'a i nuvarande Jemen - men det är väl ett ämne för en annan film. Möjligen.)

Tekniskt sett är filmen påkostad, men CGI-faktorn imponerar alltså inte på alla. I stort sett samtliga djur som strömmar in i Arken ska vara datoranimerade, men kommer efterhand att spela en undanskymd roll. De kommer i flock, men hamnar i bakvattnet när konflikterna koncentrerar sig på människorna. Ray Winstone representerar motståndet som en självutnämnd kung från Kains fallna släktled. Men ibland får han framföra förföriska och förrädiskt inbjudande argument som en Al Pacino i ”Djävulens advokat”. Och Winstone visar att han fortfarande kan mer än bara bettingbolagsreklam…

Allt som allt, ”Noah” är ofta mäktig men ojämn, både narrativt och visuellt. Huvudpersonen är inte enkel men fascinerande. Vad ser han som sitt egentliga uppdrag? Hans grubblerier kring om det finns någon godhet i människans sträcker sig även till honom själv och familjen. Och om jobbet går ut på att börja om med absolut allting, innebär det verkligen att hans kött och blod ska bilda basen för allt efterkommande - eller bör det komma några efter överhuvudtaget? Vad är rätt och fel och finns det i den här existensen något som kan liknas vid nåd? Oavsett vad du tycker om filmen, finns det generöst med gödning för flera filosofiska debatter i valfria forum efteråt.

© Johan Lindahl
2014-04-13



Originaltitel: Noah
USA, 2014
Regi: Darren Aronofsky
Med: Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ray Winstone, Anthony Hopkins, Emma Watson, Logan Lerman, Douglas Booth, Nick Nolte, Mark Margolis, Kevin Durand, Madison Davenport, Marton Csokas

Genre: Äventyr, Drama, Historia, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2014-04-04
Hemmabio: 2014-08-13

Visas i TV4 2018-07-26, 22.30

Teman: Laglös värld efter katastrof


Ingår i följande teman


Laglös värld efter katastrof





     

Dela |