Spartacus: War of the Damned (2013)

Lång kamps färd mot final

3 russin

I sista säsongen av "Spartacus" (tredje eller fjärde beroende på hur man räknar) är det dags för att slavarnas armé att verkligen mäta sig mot romerska rikets makt. Och det finns ju ett dramaturgiskt problem däri:

'Vad är det för mening med att titta?' undrar nämligen säkert mången historieintresserad tittare? 'Man vet ju hur det går ...'

Jo ... men även om man känner till historien om Spartacus i stora drag så har Starz-produktionen som utgår från det här romerska traumat/dramat skapat sig möjligheter att överraska. De viktigaste spelarna må vara hämtade ur verkligheten, men man kan väl ta sig lite friheter med dem också, och så finns här ju en uppsjö av färgstarka och kort och gott starka medhuvudpersoner som historieböckerna inte nämner, men som rent teoretiskt kan ha funnits där. "War of the Damned" blir sålunda mer än en blodig vandring mot given utgång. Även om den är väldigt blodig.

Intressant, till exempel, att man väljer att göra Crassus till en relativt respektingivande figur. Romarrikets och kanske världshistoriens rikaste man har väl sällan fått stå i rampljuset i någon högre grad i dramats värld. Han var bara rik, verkar attityden vara, medan Caesar och Pompejus var riktigt spännande karaktärer. Här, före det berömda triumviratet som de tre skulle bilda, är Caesar en kaxig sprätt och Pompejus ett respektingivande samtalsämne borta i Hispania. Det är Markus Crassus i Simon Merrells pondus-osande skepnad som finansierar armén som – stundtals ledd av hans unge son Tiberius – ska stoppa Spartacus och hans ökande tusenden av väldigt arga före detta slavar.

Arga, ja. Att se romerskt blod flyta är något som de alla fortfarande trängtar efter, och tillfälle ges ofta. Även när ledaren känner att det får vara nog, att de ska vara 'bättre än dem', lyckas han inte hindra sina medrebeller från att hämnas även på de försvarslösa. Som när de intagit hamnstaden Sinuessa och de olika inställningarna rentav leder till split och tvedräkt.

Här utspelar sig en stor del av sista säsongen. Förutom medelst interna konflikter och relationsdrama fördrivs speltiden med diverse avtal med en piratkapten. Och hit kommer Caesar själv, förklädd till före detta slav och onekligen en handlingens man. De kvarvarande slagskämparna efter förra säsongens finalgallring grälar, festar och enas igen. Stämningen är ofta usel innanför stadsmurarna. Samtidigt som respekt och kanske något mer gryr mellan Spartacus och en av de få överlevande romerska medborgarna. Så här långt i historien har han också börjat lämna det akuta hämndbegäret bakom sig, till förmån för ansvarskänslor gentemot alla de som följer honom och som är långt ifrån säkra under hans styre. Svåra beslut och stora offer är temat för säsongen. Den här säsongen också ... Och tids nog kommer förstås ödesstunden då Roms makt verkligen ska mätas mot de nyfrias.

Tiberius kommer företa en karaktärsdanande, eller snarare karaktärsförstörande, resa från ungdomligt naiv till fullständigt illusionslös. Hans komplex gentemot Caesar hör till det dramaskapande stoffet utanför stadens murar. Och Crassus, han är uppriktigt kär i en av sina slavar, för att riktigt spetsa till temat.

De två säsonger som utspelade sig före upproret ("Blood and Sand" samt kortserien "Gods of the Arena") var intressantast om du frågar mig. Delvis tack vare John Hannahs energiska insats, men inte bara. Finalen är i likhet med första upprorssäsongen "Vengeance" inte riktigt lika fängslande (pun intended). Det känns rentav lite träligt ibland (jodå, pun intended här med), men det finns fortfarande stunder av blodig blytungd som väcker respekt och engagemang. Våldet både syns och känns i högre grad än i närmast allt du sett, och det vore orättvist att avfärda det som slabbig underhållning allenast. Det är uppenbart att avsikten ofta är att väcka avsmak snarare än ett wow-rop. Att plåga ihjäl krigsfångar på olika vis må vara att kombinera nytta och nöje i seriens universum, men för tittaren är nöjesbiten långt ifrån självklar alla gånger. De tar sitt våld på allvar, kort och gott. Likaså nakenhetskravet som ofta uppfylls på ett nästan slaviskt vis (pun intended...). Det tredje kännetecknet, 'latinsk specialengelska', drar de dock lite för långt den här gången i mina öron.

Det fjärde kännetecknet, kraftfullt visuellt berättande med effektfulla eller rätt och slätt effeksökande avpolletteringar, är förstås alltjämt ett av seriens signum. Mot slutet lyckas de också på ett intressant vis sluta några cirklar och skapar fortsatt dramatik med starka känslor. Och när allt är sagt och gjort och de som överlevt det hela får fortsätta sina liv bortom TV-skärmen så infinner sig känslan att detta var en värdig final på en serie som jag är beredd att riskera mitt recensentrykte på att erkänna min svaghet för. Det här har varit ett av senare års häftigaste och mest kompromisslösa tv-spektakel.

© Anders Lindahl
2014-02-26


DVD / Blu-ray

Okej, för att gå direkt på det viktigaste: Blu-rayutgåvan (och därmed också säkerligen DVD-utgåvan) har exakt samma svenska textning som vanpryder serien på Netflix. Den är inte tjänlig. Någon borde ha reagerat och sagt stopp.

Här är det inte små nyanser som missats eller hastiga slagfel som slunkit förbi eventuell korr; hela meningsutbyten blir obegripliga när textaren till synes bara gett upp och skrivit in rena gissningar på vad som menas. Ibland blir betydelsen den rakt motsatta i textningen. Fansubs, måhända? Sådana brukar väl ändå kännetecknas av ett visst engagemang, och till och med det saknas här. "Edil" är exempelvis en yrkestitel, inte ett personnamn. Alla gånger de säger "I would", i betydelsen "jag önskar att" eller liknande så blir det kort och gott "jag skulle" på svenska. Det blir jättekonstigt.

Med det tillspetsade språkbruk som råder här är det extra troligt att många tittare vill ha en textning som stöd, och den här kan man helt enkelt inte lita på. Den engelska textningen känns dock solid vid en snabb granskning.

Sista skivan innehåller också en bunt featurettes, från tre till tio minuter. Den första snabbsammanfattar hela vägen till finalen, i sällskap av bland andra Robert Tapert och flera av stjärnorna. Sedan följer en blandad och ganska mysig kompott av personpresentationer och bakom kameran-grejer. Slutligen bjuds det på ett halvtimmessjok av borttagna och förlängda scener.


Originaltitel: Spartacus: War of the Damned
USA, Nya Zeeland, 2013
Regi: Mark Beesley Jesse Warn mfl
Med: Liam McIntyre, Manu Bennett, Dustin Clare, Dan Feuerriegel, Cynthia Addai-Robinson, Pana Hema Taylor, Simon Merrells, Todd Lasance, Christian Antidormi, Anna Hutchison

Genre: Action, Äventyr, Historia, Krig, TV-serie
Hemmabio: 2014-02-19
Teman: Romerska riket

Relaterat: Spartacus (1960) Spartacus: Blood and Sand (2010)


Ingår i följande teman


Romerska riket





     

Dela |