Påven Johanna (2009)

Överpedagogiskt om intolerans

2 russin

Johanna föds samma natt som Karl den Store dör, berättar den sporadiska berättarrösten. 800-tal alltså, i Frankerriket, vilket utstiftar ett outtalat löfte om kommande vikingaräder vilket faktiskt uppfylls - precis i rättan tid, skulle man kunna säga: just när Johanna ska till att giftas bort.

För det vill hon ju inte. Hon är inte ämnad att finna sig i sin genustillhörighets lott, det har vi med all tydlighet fått lära fram till denna scen. Smartast i familjen ute på vischan men alltså av fel sort, är lilla Johanna otänkbar för högre studier. Dels i allmänhetens ögon i största (host) allmänhet, men framför allt i pappas ögon. Denne (Iain Glen, bekant som Daenerys Targaryens lojale ledsagare i "Game of Thrones", med mycket mera) är trångsyntheten personifierad, en misshandlande, missunnsam missdådare i prästerlig kåpa, en man som inte ens lyssnar när en kollega inom skrået försöker vidga hans vyer.

Så det ska till en flykt för att Johanna ska hamna i det lärosäte där hon raskt blir uppmärksammad för sina kunskaper och sitt intellekt, men där hon också gör sig omöjlig genom att bli pussad av sin värd, riddaren Gerold (David Wenham, fortfarande kändast som Faramir). Så här dags har Johanna själv hittat sin slutskådis: Johanna Wokalek, från bland annat "Baader Meinhof Komplex".

Via kloster, där hon håller sin kvinnlighet dold och bara blir genomskådad av en lyckligtvis förstående man som har vett att hålla tand för tunga, hamnar hon slutligen i Rom där hon raskt blir påvens betrodde och närmaste hjärna. Och livläkare. Påven (John Goodman) har trots hennes goda vård begränsat antal dagar på jorden, och att tronen till slut ska besittas av en dam kan väl knappast betraktas som en spoiler, med titeln i åtanke.

I "Borgias" hade det här aldrig gått, lärde vi oss redan av första avsnittet, där den tilltänkte kyrkoledarens könstillhörighet under ceremoniella former och med en specialgjord stol fastslås bortom allt tvivel. Skillnaderna slutar inte där: där Neil Jordans serie fokuserar på ränksmidande och lönnmord så riktas spotlighten här främst mot intoleransen fula ansikte. Till den grad att, som tidigare antytts, det hela går överstyr och blir övertydligt. Karaktärerna i "Påven Johanna" är sålunda av två sorter: de som utan att reflektera sätter käppar i hennes potentiella lyckas hjul, ofta i rent Dickenska proportioner men utan Dickens vassa humor, och de som har förmågan att se lite längre, lite vidare.

Att det är tyskproducerat och tyskregisserat (det senare av för mig obekante Sönke Wortmann) väcker också hos mig misstanken att skådespelet har styrts en del för att förenkla dubbning. Eller något liknande. Det är riktigt stelt och känns ofta väldigt onaturligt. Det förklarar dock inte den ibland fjantiga mimiken, som ju inte behöver dubbas. Det känns kort sagt ofta som en barnfilm, som råkar innehålla en hel del teologiska frågeställningar (inte helt oävet framställda) och brutalt våld - en konstig kombo, med andra ord.

Bildberättandet är mer återhållsamt; från leriga åkrar till grå stenmurar. Inte ens i Rom braskar man på med särskilt mycket överdådig prakt. Grundhistorien, baserad på gamla skriverier och framför allt Donna Woolfolk Cross (hittills enda) roman, är det egentligen inget större fel på, dess simpelhet åsido. Det känns helt klart som att man har sett eller läst exakt den här storyn flera gånger förut, med några få variabler utbytta, men ett intressant människoöde kan det förstås vara ändå.

Hur sant skulle det möjligen kunna vara då? Berättelserna om att en kvinna skulle ha suttit på påvetronen är i alla fall så gamla att de nästan har historisk dignitet i sig. Moderna forskare verkar skeptiska till deras sanningsgrad, men jag tycker att det är en utmärkt ingång till en historia i alla fall. Synd bara att den här, som sagt, är så barnsligt enkel.


FOTNOT
Tyvärr kan jag inte jämföra med "Pope Joan" från 1972, med Liv Ullmann (!) i huvudrollen, men det är inte utan att man blir lite nyfiken på att leta upp den. Fast tyvärr verkar även denna tolkning vara sisådär. Kanske är påven Johanna lite som Alexander den Store. Både gamla och nya filmer om dem faller platt ...

© Anders Lindahl
2011-10-15

Källa: Canal+

Källa: Canal+

Originaltitel: Die Päpstin
Tyskland / Storbritannien, 2009
Regi: Sönke Wortmann
Med: Johanna Wokalek, John Goodman, Iain Glen, David Wenham, Edward Petherbridge, Anatole Taubman, Lotte Flack

Genre: Historia, Religion/filosofi







     

Dela |