Kulregn över Broadway (1994)

Roligt om konsten och livet

I början av "Kulregn över Broadway" ställs en fråga. Om du bara kunde rädda en sak från ett brinnande hus och var tvungen att välja mellan den enda kopian av Shakespeares samlade verk och en levande, men "betydelselös" människa, vad skulle du göra? Filmen är, på sätt och vis, en längre och mer raffinerad variation på samma tema, fylld med klassiska element och överraskningar.

David Shayne (Cusack) är en pjäsförfattare med integritet. Han har inte lyckats så väl hittills, men vill själv regissera sin nya, "svåra" pjäs, utan att ta till en känd regissör för att locka sponsorer och publik. Samtidigt vill den åldrade gangsterbossen Nick Valenti (Viterelli) att hans flickvän Olive (Tilly) ska få en chans inom teatern, trots att hennes enda tidigare erfarenhet består av lättklädd dans och någon skoluppsättning. Dessa olika motiv leder till ett osannolikt och frustrerande samarbete, där Cusack förtvivlat försöker skapa Sitt Mästerverk under påtryckningar och hårda krav från undre världen. Tilly är världens sämsta skådespelerska och till råga på allt måste de stå ut med hennes motvilligt men ständigt närvarande livvakt Cheech (Palminteri) som envisas med att klaga på manuset och har fräckheten att komma med egna förslag. Till glädjeämnena hör att den kända men åldrade stjärnan Helen Sinclair (West) gått med på att spela huvudrollen, kanske mest för att hon attraheras av Shayne.

Under lite mer än sina sedvanliga nittio minuter lyckas Woody Allen hålla intresset och det goda humöret uppe, samtidigt som han styr det hela fram till en logisk men annorlunda final. Ensemblen som ska passa ihop sina olika temperament vid skapandet av en pjäs är ett klassiskt tema, men som alltid tycks rymma nya variationer. Woody hittar ett stort gäng underhållande komplikationer och konflikter, tillsammans med de enstaka och ofrånkomliga glädjestunderna.

"Kulregn över Broadway" är så väl sammanhållen, så präglad av klassisk god berättarkonst, att den stundtals faktiskt är förutsägbar. Det betyder å andra sidan att karaktärerna beter sig konsekvent, trovärdigt under de drastiska omständigheterna, och att Allen inte känner något desperat behov att överraska med ologiska twistar, och innebär främst att filmen är riktigt bra.

Ytterst handlar den om det gamla härliga dilemmat Konsten kontra Livet. Kan man kombinera dem båda fullt ut, och vilket är mest värt? Varje karaktär representerar ett eget förhållningssätt till frågan. Helen Sinclair är så mycket skådespelare att man nästan tvivlar på att hon verkligen lever, med sina skrattretande dramatiska gester och repliker. Olive, å andra sidan, har ingen talang men är iallafall människa, om än nästan beundransvärt irriterande. David Shayne är någonstans mitt emellan dem, vill tro att han är konstnär men saknar kanske det som krävs. Den intressantaste karaktärens syn på det hela avslöjar sig gradvis och på ständigt mer överraskande sätt, som jag inte vill avslöja alltför mycket om.

"Kulregn över Broadway" håller stilen, hinner med att säga mycket och känns i slutändan mycket komplett. En del känns bekant, men det är gjort med sådan inspiration att filmen framstår som speciell och nästan en liten klassiker. Se och gläds.

© Anders Lindahl
2000-09-29

Originaltitel: Bullets over Broadway
USA, 1994
Regi: Woody Allen
Med: John Cusack, Diane West, Chazz Palminteri, Jennifer Tilly, Joe Viterelli, Rob Reiner, Stacy Nelkin, Tracy Ullman

Genre: Komedi

Sök