Magnum Force (1973)

Tvåa med twist

”Clint Eastwood isn't offensive; he isn't an actor, so one could hardly call him a bad actor. He'd have to DO something before we would consider him bad at it. And acting isn't required of him in Magnum Force, which takes its name from the giant's phallus - the long-barrelled Magnum 44 - that Eastwood flourishes. Acting might even get in the way of what the movie is about - what a big man and a big gun can do.”

Pauline Kael, numera ansedd som smått legendarisk filmkritiker i egen rätt, var lindrigt imponerad av andra filmen om ”Dirty Harry” i The New Yorker 1974 (återgivet i antologin ”Screen Violence”, redaktör Karl French, utgiven 1996). Kael stannar inte där; hon menar att Eastwood är oförmögen att uttrycka vare sig sorg eller ömhet och att actionfilmen (vilket jag antar var ett ganska nytt begrepp vid den tiden) slutat låtsas om att mänskligt liv har något värde: ”In Magnum Force, killing is dissociated from pain; it's even dissociated from life” och ”Eastwood has to deliver death, because he has no other appeal”. Han jämförs med den tidigare erans västernhjältar som John Wayne, med den skillnaden att den 'starke, tyste mannen' ersatts av en känslomässigt likgiltig. Dock noterar hon den 'twist' som manusförfattarna Michael Cimino och John Milius (just det, den kombinationen) tagit till, kanske för att avväpna kritik som jag antar (och som Kael mer än antyder) mötte ”Dirty Harry” två år tidigare. De har skapat skurkar som drivit tesen om den rättfärdige hämnaren till det extrema: de avlivar i rask takt icke laglydiga element på eget initiativ och utan rättegång, helst och av praktiska skäl i trafikmiljö.

Att denna hit squad är eller åtminstone poserar som poliser är uppenbart under filmens första skälvande kvart. Exakt vilka de självutnämnda skarprättarna är bör de flesta i publiken ha räknat ut innan halva handlingen passerat. Harry Callahan står den här gången för ett försvar av systemet, men han gör det givetvis på sitt sätt. Så helheten är bara en aningen mindre högervriden fantasi än föregångaren, enligt Pauline Kael. Hon kunde formulera sig väl, inser jag, och är definitivt någonting på spåret. Något som mer än tre decennier senare är så vanligt förekommande och så mycket starkare i uttrycken att jag själv (som i slutet av 1980-talet fortfarande förmådde känna viss moralisk tveksamhet inför ”Dödligt vapen”) inser att jag måste ha blivit en smula förhärdad, kanske mer än en smula, och inte tar Clintans 70-talsäventyr på särskilt stort allvar utan snarare som en nästan småcharmig representant för ett förstadium till betydligt grövre artilleri och hårdare hämndorgier - vilka i vissa fall går så långt att jag faktiskt KAN reagera med moralisk indignation. Dirty Harry-sviten var aldrig en del av min uppväxt eller filmfostran. Jag försöker ta skadan igen nu på senare år, mest av nyfikenhet på att röna ut vad legenden egentligen är värd. Och den är inte helt devalverad, även om den åldrats.

När du hamnar på ett kapat plan skulle du kanske inte säga nej till Harry som extra pilot med licens att rensa cockpit och kabin från slödder. Som i en av vinjetterna, förövningarna till det verkliga dramat. Det ska ju till några sådana i varje avsnitt av sviten. Biljakter var väl också bättre på 1970-talet, när man hade en rimlig chans att följa med i svängarna och skaffa sig en uppfattning om hur sannolika de var. En annan sak man kan lära sig av ”Magnum Force” är alltså att systemet må vara ruttet, men det är bättre än inget system alls. Oavsett vad HC tar sig för så är han ändå ute efter att upprätthålla lagen. Här möter han kolleger som är till synes hårdare och mer självtillräckliga än han själv.

- Ibland vaknar jag på natten och undrar vart världen är på väg...
Harry Callahan har det inte lätt. Filmen öppnar med ett kontroversiellt frikännande i rätten av en misstänkt mördare i ett fall som allmänheten tydligen känner till så väl att de demonstrerar utanför domstolen. På väg från densamma möter dock den frikände med följe sitt oblida öde i form av en uniformerad rättskipare. Parallellt har Harry hamnat i onåd (vafalls?) hos överheten och degraderats till banala spaningsuppdrag ihop med sin nye partner, en man som enligt alla erfarenhetsbaserade prognoser kommer att antingen byta bransch eller lämna livscykeln för gott - snart. Nye chefen Briggs (Hal Holbrook) gör ingen hemlighet av sin antipati för Callahan, men när dödsfrekvensen bland kända och okända förbrytare eskalerar kallas till slut även det svarta fåret tillbaka till mordroteln.

Undertexten att poliser inte tillåts göra sitt jobb, medan The Bad Guys har friheter att göra vad som helst utan konsekvenser, den finns här lika tydligt som i ”Dirty Harry”. Och som i så många andra - framförallt senare - filmer i samma fack. Men nu har man alltså vinnlagt sig om att poängtera den andra sidan också, att det finns gränser. Lagens män kan inte låta sin frustration slå över i ren fascism. Vi stiftar bekantskap med en av Callahans kollegor (Mitchell Ryan) som är trött, utbränd och kanske kan ha tappat känslan för var gränserna går. Dennes fru, övergiven och bekymrad, försöker å sin sida dra ur Harry några personliga bekännelser innan han räddas av telefonen. En ung dam i hans trappuppgång lägger också in en stöt på den ensamme snuten och han verkar välkomna inviten på sitt eget korthuggna sätt. Ja, det var väl kvinnorollerna det, förutom enstaka lätt- eller oklädda förströelseobjekt för ljusskygga gestalter vars vistelse på jorden närmar sig sitt bråda avslut.

- Nothing wrong with shooting as long as the right people get shot.
Clintan kläcker ur sig en del av de mer ikoniska igenkännliga replikerna som blivit allmän arvsmassa för framförallt pojkar i alla åldrar, och klämmer in avtryckaren på sin Magnum 44 med rättrådig regelbundenhet. Men nu hotas hans ställning som ständig prickskyttevinnare i polismästerskapet av inte minst Mr Davis (David Soul, senare Hutch ihop med Starsky). Och med alla eventuellt komplicerade subtexter i åtanke är det ändå kanske möjligt att sammanfatta filmen med ”Skjuter bäst som skjuter sist”.

© Johan Lindahl
2010-09-08

DVD / Blu-ray

Sandrews nordiska utgåva under vinjetten Clint Eastwood Collection innehåller en kort dokumentär från tiden för inspelningen, om hur brottsligheten förändrats i USA från 1930-talet och framåt och varför 1970-talets polisfilmer ser ut som de gör. Något märklig blandning av historik och reklamfilm i fickformat. För de riktiga entusiasterna finns också en så kallad Deluxe Edition (från Warner Home Video) som jag inte synat, men bjuder på mer extra, såsom ett inslag rubricerat ”A Moral Right; The Politics of Dirty Harry”. Det verkar faktiskt lite spännande, när man tänker efter...

Originaltitel: Magnum Force
USA, 1973
Regi: Ted Post
Med: Clint Eastwood, Hal Holbrook, Mitchell Ryan, David Soul, Tim Matheson, Felton Perry, Christine White, Adele Yoshioka

Genre: Action, Kriminalfilm

Relaterat: Dirty Harry (1971)

Dela |