Pennies From Heaven (1978)
– It's a marvellous world if you look at it right.
Hur beskriver man "Pennies From Heaven"? Som en mästerlig mim-musikal? Jo, den är ju det förstås. Som en korsning mellan Film Noir och svart komedi? Ja, helt fel är det väl inte. Men kanske sammanfattas den bäst med namnet på sin författare; det är en Dennis Potter-serie.
När jag ibland påpekat att "Den sjungande detektiven" troligen är världens bästa miniserie någonsin har jag ibland fått den fruktade frågan:
– Men "Pennies from Heaven", då?
Fruktad, för att jag inte sett "Pennies from Heaven", kanske den enda Potter-serie som kan mäta sig med detektiven i antalet hängivna fans och superlativ från kritiker. Nu har jag äntligen rått bot på detta sorgliga sakernas tillstånd och kan med en lättad suck konstatera att den inte petar ner Philip Marlow från tronen. "Pennies From Heaven" är bara kronprinsen.
I sex långfilmslånga avsnitt, skickligt och djärvt regisserade av Piers Haggard, lanserade Potter här teman, bilder och stilistiska grepp som han själv skulle fortsätta använda med stor framgång, och andra skulle efterapa med blandad dito. Det var inte Potters första serie, men man törs nog kalla det Genombrottet.
Gammal BBC-serie betyder halvsuddig bild med bleka färger, som inte riktigt gör rättvisa åt de skiftande stämningar man skapar med ljussättningen. Men man vänjer sig ganska fort och kan uppskatta det arbete som faktiskt har lagts ner på bildberättandet. Vissa utomhusscener verkar också ha filmats på 'riktig film'. Omslag till notbladen och bilder från tidningar mixas ibland ihop med scener i serien på ett för sin tid ambitiöst vis. Och fina gamla bilar, alltså gamla redan när serien gjordes, har de letat upp ett gäng.
Det är en ganska seriös historia, berättad med en sardonisk glimt i ögat och kretsande kring en resande försäljare som lever mitt i den musik han säljer notblad till. Eller försöker sälja, åkandes bil genom 30-talets England. På patenterat Potter-manér kan redan här en vardagsscen byta ljus och ton när en gammal goding tonar upp och karaktärerna dansar och mimar med. Det händer förstås bara i någon av personernas fantasi och egentligen är det ju ett absurt sätt att fånga någons tankar, men det är också genialiskt - både när målet är komisk ironi och rörande patetik.
Musiknumrena kan tjäna olika syften. Som att avslöja vad någon tänker men inte säger rent ut, eller att visa vad som faktiskt händer men i form av en musikalisk metafor. Eller som en ironisk kontrast till vad som egentligen händer. Och som ren underhållning, förstås. En del sånger känner man igen, andra kanske var stora på den tiden men har trots sina kvaliteter försvunnit i glömska – men inte hos Potter, förstås.
Arthur Parker är en drömmare, men olik de flesta drömmartyper fiktionen presenterat. I första avsnittet plockar han upp en risig liftande gatumusikant och hans uppriktiga nyfikenhet över medpassagerarens oglamorösa liv säger en del om vad för slags människa han själv är. Men inte allt... Arthur är också en oursäktande kvinnokarl, trots hustrun där hemma. Han är ett förvuxet småbarn, vars barnslighet skapar vuxna problem. Han är engagerad och kunnig när det gäller musik men verkar ojämn i det sociala spelet – ibland smidig, ibland tafatt. Han är egentligen en ganska känslig kille, som så gärna vill att livet ska vara som i sångerna, men har också ett häftigt temperament som lätt tar överhanden. Och redan i första avsnittet ser han en kvinna i Gloucester som han faller för på ett drömskt, romantiskt och en smula besatt vis. Vilket inte hindrar honom från att ljuga hej vilt om smått och stort för henne. Något av en mytoman, vår Arthur, börjar man faktiskt anta.
Mångfacetterad kille. Bob Hoskins, ganska så ung och smal, lyckas skickligt kombinera personlighetens paradoxer, plågade miner och lystna vargleende med Potters stilistiska påhitt. En genombrottsroll var det, och konstigt vore det annars. Hoskins är fantastisk, och visar sig även kunna dansa.
Frun Joan (Gemma Craven), vars arv efter fadern drygar ut hushållskassan, påminner honom torrt om vad verkligheten är men visst har hon sina drömmar hon med. Och visst avslöjar hon också sina tankar för tittaren genom att mima till en klassiker medan tiden stannar upp, som när en parodiskt vältalig och intensiv försäljare besöker henne i hemmet och kärlek nästan verkar uppstå. Sex (a.k.a. 'a bit o'the other'), ett ämne den här serien likt Potters flesta handlar ganska så mycket om, är hon dock så föga förtjust i att Arthur känner sig manad att säga 'tack' efter akten. Men det är förstås en annan tid; väninnan som varit med tre män innan hon gifte sig klassas som nymfoman. Tidens och landets prydhet resulterar ofta i komik som huvudpersonerna inte är medvetna om. Det krävs inte så värst chockerande avslöjanden för att en polisinspektör ska säga "A man like that is capable of anything".
Första avsnittet kanske inte avslöjar exakt hur mycket TV-magi vi snackar om, men episod två gör jobbet. Det är bland annat här som Arthur under hotellfrukosten med kollegorna formligen exploderar i en monolog som känns som en patetisk motsvarighet till Tyler Durdens svador i "Fight Club" med en poetisk efterkrigstouch – och i förbigående ger serien dess titel.
Ja, det handlar förstås inte bara om en kille som kör runt på landsvägarna och säljer nothäften. Handlingen tar skarpa svängar och viker av i en oväntad riktning just när man tror att något slags grundproblem har presenterats.
Allra mest handlar det om drömmar. Om att se världen i ett vackrare sken än den förtjänar. Om jakten på lycka i 'världens största och bästa imperium', där fattigdomen förstås ändå florerar.
Och det handlar om trivialiteter. Dennis Potter ägnar gärna en manussida eller två åt en totalt banal dialog mellan två barflugor om syltmunkar. Och lika gärna skriver Potter en stark och djupsinnig scen som inte alls är nödvändig för handlingen. Eller som för handlingen framåt på ett 'onödigt vindlande sätt', så att någon karaktär kan passa på att säga något som författaren grubblat över, eller kanske hört någon annan säga och lagt på minnet.
Forest of Dean med dess sällsamma dialekt, varifrån huvudpersonen i "Sjungande detektiven" kommer, figurerar redan här. Så även det stränga brittiska skolväsendet – som när rektorn upprört förklarar för de församlade barnen att man inte får häckla konungen i en parodi på nationalsången.
På hans skola arbetar för övrigt den väna kvinnan i Gloucester, som visar sig vara skolfröken. Eileen är raka motsatsen till den nämnda rektorn, läser sagor för barnen och uppmuntrar deras fantasi, och när man ser henne i den sjabbiga, gräliga hemmiljön förstår man lätt varför. Hon, liksom Arthur och alla andra, låter sig dock inte sammanfattas ett textstycke. Att säga att hon är en person som fortsätter överraska en är en grav underdrift och Cheryl Campbell ger faktiskt Hoskins en match om skådisguldet medan serien dansar sig framåt längs oväntade gator.
Men att försöka ge en mer komplett bild av personerna genom att beskriva den fortsatta handlingen vore att göra serien en otjänst. Det får bli några vaga avslöjanden istället. Som att ett samtal mellan Eileen och en oväntat känslosam rektor Warner troligen kommer göra ett ännu starkare intryck än det bestialiska mord som gradvis blir en allt viktigare del av handlingen. Och att den dragspelande lodisen återkommer då och då, och alltså är viktigare än du först kanske tror. Och att Bob Hoskins kommer dansa med en figur av halmstrå och du kommer tycka att det är fantastiskt.
Det är en lång, fascinerande resa som på sin tid måste ha känts helt förbluffande nyskapande. Och ändå är det förstås slutet man minns bäst.
Allt Dennis Potter gjorde var inte briljant, men han var något av en engelsk TV-Ingmar Bergman om du frågar mig. Visst, man förbättrar sina odds om man är produktiv, men om man också lyckas prestera så mycket briljans så är det något mer som pågår. Låt oss kalla det genialitet. "Pennies From Heaven" är ett solklart exempel.
FOTNOTER
En senare långfilmsversion finns det ju, med Steve Martin. Precis som i fallet "The Singing Detective" är det originalet du ska se. Först, i alla fall.
Låten "Pennies from Heaven", då? Ja, den sjungs i original av Bing Crosby i filmen från 1936 med samma namn.
Jag har faktiskt försökt få lite klarhet i ursprunget till de målningar som inleder avsnitten, men kan tyvärr bara nämna att de är fascinerande. Vet du mer? Maila mig gärna!
© Anders Lindahl
2010-02-27
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Atlantics DVD-box är, liksom The Singing Detective, en vaniljutgåva. Man får dock ge respekt till de svenska textarna (jo, de är flera), som haft en nära nog omöjlig uppgift att ge sig i kast med och löst det på ett mestadels bra sätt. Därmed inte sagt att jag inte gärna hade sett ett engelskt textspår också, men det är ju tradition hos både Atlantic, Noble och andra att bara lägga med nordiska språk. Kanske en rent monetär fråga, för det kan ju inte handla om platsbrist på skivan...
Originaltitel: Pennies From Heaven
Storbritannien, 1978
Regi: Piers Haggard
Med: Bob Hoskins, Gemma Craven, Cheryl Campbell
Genre: Drama, Komedi, Musikal, Sex, TV-serie
Hemmabio: 2010-02-24
Relaterat: Den sjungande detektiven (1986)
