The Insider (1999)

"Are you a businessman or are you a newsman?"

4 russin

Al Pacino, i rollen som Lowell Bergman, ställer sina överordnade på CBS mot väggen, på ett sådant där högljutt och argt sätt som man ser så ofta på film. Fast man tror på honom; på att han verkligen vill veta svaret på frågan, på att han är rättmätigt arg, på att det har hänt - ungefär så - i verkligheten.

"The Insider" är en spännande film med bra dialog och starka karaktärer, som i allt väsentligt ska vara sann. En överraskning, med andra ord. Särskilt efter Manns "Heat", i mitt tycke en av 90-talets mest oförtjänt hyllade filmer. Där saknades pondus i regin och struktur i manuset, den var helt enkelt inget vidare alls. Men här har Mann tagit ett bestämt grepp om filmen, lyckats med att göra den spännande men utan att stressa, och avhållit sig från stora, melodramatiska gester, utan att det blir tamt och tråkigt. En liten bragd, faktiskt. Två och en halv timme utan ett enda knytnävsslag, utan en enda explosion eller biljakt, men hela tiden är det påfallande otrist. Insatserna är höga, men volymen låg. Musiken är mer suggestiv än eggande.

Är det här till och med en ny "Alla Presidentens män", undrar du kanske. Äh, ja faktiskt ...

Jeffrey Wigand (Crowe) på Brown & Williamson tycker inte om att hans arbetsgivare blandar in extra farliga och beroendeframkallande ämnen i cigaretterna. Han protesterar så mycket att han får sparken. Jeffrey är mycket besviken på sina överordnande och anser faktiskt att hans högsta chef begick mened, när denne tillsammans med cheferna för de sex andra stora tobaksbolagen i USA, svor inför domstol på att han inte trodde att cigaretter var beroendeframkallande. Jeffrey vet nämligen bättre. Han vet allt. Problemet är att han enligt ett avtal inte får yppa något av det han vet om företaget. Inre tvist, beslutsångest, till slut kontaktar han, lite per omvägar, Lowell Bergman på "60 Minutes", som efter forskningar i ämnet kommer på lösningen. Att Wigand vittnar mot sina före detta arbetsgivare i en domstol, vilket är ett sätt att komma förbi tystnadsplikten och möjliggöra det att visa en intervju där Wigand berättar alla detaljer och nämner namn.

Mycket snabbt blir Wigands liv jobbigt och ganska otäckt. Han får hotfulla e-mail och en dag hittar han en revolverkula i brevlådan. Inget av det kan direkt härledas till tobaksbolaget, men familjen splittras av pressen, vilken förstås inte mildras av att han riskerar fängelsestraff genom att vittna. Den juridiska apparatur som Brown & Williamson har till sitt förfogande är så stark att den faktiskt kan skrämma ett jätteföretag som CBS, vilket leder till filmens andra hjärta. Journalistisk integritet kontra förnuft och den kalla, cyniska verkligheten. Här är filmen faktiskt ännu bättre, till min förvåning. När väl Wigand nu tagit sitt modiga beslut att vittna mot sina före detta arbetsgivare, och förlorat sin familj på kuppen, sätts istället all press och alla hotmöjligheter in mot CBS och "60 minutes", vilket skapar en del intressanta debatter, etiska dilemman och tvättäkta spänning.

Sedan är filmen inte ett ohöljt beundrarporträtt av nyhetsbranschen i allmänhet och "60 minutes" i synnerhet. Här utdelas ganska hårda slag mot ledningen, och ett halvhårt men samtidigt respektfullt slag mot Mike Wallace (auktoritärt spelad av Christopher Plummer), som porträtteras som en man med ett mycket stort ego och förmågan att faktiskt ta felaktiga beslut. Inget världsomstörtande, men överraskande djärvt på något sätt mot en ännu levande legend.

Överraskande nyanserat är det i största allmänhet, förutom kanske när det gäller Gina Gershons roll, som enbart är en snygg, bitchig, girig företagsjurist med egna ekonomiska intressen. Gamle favoriten Michael Gambons tobakschef är också odelat stygg. Lustigt nog pratar han förresten precis som Hopkins Hannibal Lecter.

Nye favoriten (om än veteranen) Colm Feore spelar en advokat i Mississippi och lyckas göra löjligt mycket av en ganska liten roll, och exakt samma sak kan sägas om Bruce McGill. Över huvud taget är "The Insider" full av välspelade småroller. Sedan har vi de välspelade huvudrollerna.

Jo, Russell Crowe fungerar faktiskt som lite lönnfet forskare som tar anställning på ett tobaksbolag för pengarna, men egentligen vill göra Bra Saker. En man som aldrig tar till våld, även när han pressas hårt, utan som hellre söker tröst i flaskan, men ändå inte backar inför motgångarna utan försöker göra det rätta. En intressant karaktär, som Crowe klarar galant. Det är inte bara de extra kilona som han har ätit sig till för rollen, det är väldigt kompetent skådespeleri. Det blir en svag-stark, liten hjälte man kan tro på. Pacinos ilskna och engagerade producent är en principfast man som man också tror på. Enkelt. Men det kan så lätt bli så fel.

Michael Mann, den ojämne men begåvade mannen bakom exempelvis "Brottets väg" och "Manhunter", gör för en gångs skull allting rätt, och rentvår sig med besked efter den lama dussinfilmen "Heat". "The Insider" fungerar på det mänskliga planet, på spänningsplanet och på det debatterande planet. Den saknar kanske det där extra som gör den till en jättekick att se, men jag hittar så gott som ingenting att klaga på i utförandet. Fyra stabila russin, förstås.

© Anders Lindahl
2001-12-01



Originaltitel: The Insider
USA, 1999
Regi: Michael Mann
Med: Al Pacino, Russell Crowe, Christopher Plummer, Diane Venora, Philip Baker Hall, Lindsay Crouse, Debi Mazar, Stephen Tobolowsky, Colm Feore, Bruce McGill

Genre: Drama, Thriller

Visas i Sjuan 2017-11-24, 0.00

Teman: Journalister


Ingår i följande teman


Journalister





     

Dela |