The Wire - säsong 1 (2002)

...and so it all begins

5 russin

Vad har inte redan sagts om ”The Wire”, serien som fått så mycket beröm och förklarats så unik att även helgoniserade HBO:s övriga utbud ibland kan framstå som banalt i jämförelse? Vad är storheten? Det här är alltså den första omgången, av totalt fem som gjordes, och som jag först nu i vinter börjat följa boxvägen. 13 avsnitt á la knappt en timme var utan några övergångar som anpassats efter reklamavbrott, och med andra censurkoder för språkbruk och strippklubbsscener än vad som gäller för genomsnittet i amerikansk TV. Nu är det inte så mycket av den sistnämnda varan här som i, säg, ”Sopranos” men vi rör oss trots allt i kriminella kretsar, så helt utan kan vi ju inte bli här heller. Men det är naturligtvis inte därifrån kultryktet, geniförklaringarna och den utbredda närmast religiösa vördnaden emanerar i första hand, väl?

”The Wire” jobbar sig in, tränger sig på, obevekligt och obarmhärtigt, bit för bit, avsnitt för avsnitt. Tempot är nedskruvat och våldet ödslas det inte heller med, men när det väl smäller så är det på allvar. Jag kommer på mig själv med att känna ett djupare obehag varje gång det är uppenbart att någon är på väg att få bita i gräset för sista gången, än vad jag är van vid som förhärdat kriminaldramefreak. Det här är en serie som behandlar alla inblandade med respekt, även dem vi helst inte ska sympatisera med för mycket. Och vi lär oss hela tiden nya saker som krånglar till det, som påminner om det som boxtexten framhäver; att det behövs mer än en polisbricka för att skilja de goda från de onda.

Bakom idén står David Simon, vars alster bildade stommen för ”Uppdrag mord” på 1990-talet. Där var han väl sedan inte lika direkt inblandad i slutresultatet som här, där han tillsammans med expolisen Ed Burns haft huvudansvar för de flesta manus till olika avsnitt. Jordnära, ja - nära överhuvudtaget, i en gråzonsdominerad värld där alla blir nedsmutsade i mer eller mindre utsträckning. Staden heter, liksom i ”Uppdrag mord”, Baltimore och det är inte utan att man börjar undra hur deras verkliga myndigheter ser på de här skapelserna ur PR-synpunkt. Förutom knarkhandeln och våldet som relateras till den är tydligen korruptionen vardagsmat och hierarkin i maktens korridorer (inklusive polishuset) rent förtärande.

I detta sammanhang formas en specialstyrka för att ta itu med en individ vid namn Avon Barksdale, som skulle kunna vara en narkotikakung men som själv håller sig utanför allt öppet skumrask, inte verkar ha varken adress eller ID-handlingar och knappt finns på bild överhuvudtaget. Sade jag specialstyrka? De departement som motvilligt bidrar skickar helst iväg vad de tror är bottenskrapet till ett dödsdömt projekt som kommit till stånd för att den obekväme mordutredaren MacNulty (Dominic West) snackat informellt med en av de mer resultatinriktade domarna i staden (Peter Gerety, en av de gamla bekanta från den där föregångaren jag redan nämnt två gånger, nu i en mindre men viktig roll). Lagens olika divisioner medger motvilligt att mordet på ett vittne i en drogrelaterad rättegång kanske förtjänar lite mer uppföljning än hittills. Men låt det för Guds skull inte dra ut på tiden för länge, och ge dem inget inbjudande kontor där den tillfälliga projektgruppen känner sig hemma för länge!

Nu upptäcker de här sammanstrålande spanarna efterhand att avlyssning av telefonautomater kan vara en god idé eftersom den liga man kollar inte gärna använder mobiltelefoner. De inser också att det ibland inte räcker att följa varorna utan även pengarna, vilket gör dem ännu mer obekväma på högre ort. Många med makt berörs och en del av dem gillar det inte. Och cheferna för de respektive avdelningarna i poliskåren intrigerar oavbrutet, ibland med för oss ganska uppenbara motiv bakom, men lika ofta motsägelsefulla. Och det är inte så att MacNulty et al i sitt källarkyffe och med kamerorna ovanpå olika hustak i de mindre glamourösa delarna av staden är obefläckade och renhjärtade hjältefigurer i alla avseenden. De flesta i ensemblen fortsätter att utvecklas, visa nya sidor och överraska oss.

Och det gäller dem på andra sidan också. Barksdale (Wood Harris) är i och för sig mest en slug jäkel utan synligt samvete, en framgångsrik affärsman som hittat en lönande bransch och tänker i praktiska banor. Blanda in så få som möjligt i de avgörande besluten, låt unga talanger sköta det operativa arbetet, studera noggrant vilka som håller måttet och visar sig lojala och när så krävs, låt avlägsna dem som inte lever upp till kraven i organisationen. För gott. Hans högra hand är den lika beräknande och behärskade ”Stringer” Bell (Idris Elba) medan mycket av marktjänsten sköts av den unge släktingen D'Angelo (Larry Gilliard Jr) som inte verkar njuta av sitt värv men inte ser så många andra alternativ här i livet.

MacNulty skulle kunna stämma in på schablonbilden av en snut som lever för sitt jobb och inget annat; frånskild, lite väl hård på flaskan, obetänksam i umgänget med överheten och av alldeles för många kolleger ansedd som 'trubbel'. Men han är en pådrivande, intelligent och samvetsgrann spanare också. Givetvis. Och han stannar inte vid en kliché, i alla fall inte vid en platt och ointressant sådan. Han omges av sådana som den lika drivna, men mer socialt kompetenta och som kryddan på moset lesbiska Kima (Sonja Sohn), eller Freamon (Clarke Peters) som en gång kastades ut från mordroteln för att han följde ett spår exakt dit det ledde och sedan tvångsplacerades på pantbanksgrankningsdetaljen i flera år utan att ha förlorat sina instinkter. Fallet drivs av lieutenant Daniels (Lance Reddick) som är en tvetydig figur till att börja med, men blir allt mer respektingivande i sin balansgång mellan över- och underordnades önskemål. Och åklagaren Rhonda (Deirdre Lovejoy) som har ett snabbt skiftande hat-kärleksförhållande till MacNulty. För att nämna några.

Jag borde väl nämna frilansande gatukrigaren Omar (Michael K. Williams) också. Han är ingen huvudperson i den första omgången åtminstone, men han sticker ut ur mängden. Han är homosexuell, vilket inte ger någon gratis street cred i de hårda kvarteren, men han lever efter sitt eget motto genom att råna knarklangare och sedan hitta vägar att bli lite av en Robin Hood-figur i sin community. Det leder honom in i ett privat krig med Barksdales armada, vilket i sin tur stör utredningen, samtidigt som han odlar personliga kontakter med de snutar som inte kan låta bli att respektera honom och hans 'cause' en aning.

Och så kan jag inte låta bli att följa upp ”Uppdrag mord”-spåret en smula: Clark Johnson, tidigare känd som detektiv Meldrick Lewis, har regisserat några avsnitt. Det är framförallt regissör han varit på senare år, bland annat till actionfilmen ”SWAT”. Callie Thorne var också mordutredare i några av de senare säsongerna då och dyker här upp några minuter här och var som MacNultys förra fru. Clayton LeBouef, poliskommissarie (eller något liknande högt upp på karriärstegen) Barnfather då - NU missnöjd barföreståndare åt Barksdale, i en helt fantastisk frisyr.

”The Wire” handlar framförallt om karaktärsbyggande och metodiskt berättande, med en nedtonad visuell framtoning; inte vidare flashigt med andra ord, utan snarare med en etablerade vardagskänsla som förstärker effekten när våldet med jämna mellanrum exploderar. Hela staden genomsyras av en lurande vulkanisk aktivitet som gör att ingen går säker, åtminstone inte de människor vi lär känna. Det är inte en serie där varje sekund överväldigar eller håller dig på helspänn, men när den kopplat sitt grepp så är det svårt att slita sig ur. Väldigt svårt.

Något som skymtar fram i slutskedet är efterdyningarna av 9/11, som nämns i ett meningsutbyte mellan lokala Baltimore-poliser och FBI-are. Attentaten har påverkat prioriteringarna i rättsväsendet och kan man hitta kopplingar till terrorism blir allt så mycket mer angeläget att lösa. Där påminns vi om att den här första säsongen producerades under tiden närmast efter tornen som föll.

Den stora övergripande frågan i serien är nog annars: vad är allting värt egentligen?

© Johan Lindahl
2009-03-27


DVD / Blu-ray

Kommentarsspår till några episoder. Jag lyssnade lite på ett i slutet med David Simon och medförfattaren George Pelecanos, i lite väl flegmatisk anda men med en del intressanta iakttagelser kring den inte alltid smärtfria smältdegeln som är en representativ amerikansk storstad. Recensionen utgår från en brittisk utgåva, som dock har svensk textning.
Originaltitel: The Wire - The Complete First Season
USA, 2002
Regi: Clark Johnson Ed Bianchi Gloria Muzio m fl
Skapare/show runner: David Simon
Med: Dominic West, Wendell Pierce, Lance Reddick, Deirdre Lovejoy, Sonja Sohn, Clarke Peters, Andre Royo, Michael K. Williams, John Doman, Idris Elba, Wood Harris, Larry Gilliard Jr. m fl

Genre: Drama, Kriminalfilm, TV-serie
Teman: Snutserier

Relaterat: Uppdrag mord, säsong 1 (1993) The Wire - säsong 2 (2003) The Wire - säsong 3 (2004) The Wire - säsong 4 (2006)

Relaterat ur russinbloggen
2012-04-14: David Simon ser tillbaka på hyllad skapelse


Ingår i följande teman


Snutserier





     

Dela |