Twin Peaks (1990)

Från mästerligt till mediokert, med mycket märklig målgång

En mordgåta, kanske man kunde kalla den; serien som alla pratade om. Och pratade om den gjorde verkligen alla. I gymnasiekorridorerna rangordnades seriens olika brudar på snygghetsskalan och en tröja med texten "I Killed Laura Palmer" toppade coolhetsskalan. Killar, både hårdingar och geeks, ville vara Dale Cooper och tjejerna ville ha honom. Var serien döpt efter Sherilyn Fenns behag? Hur hamnade en fisk i kaffebryggaren?? Vilka hade läst Laura Palmers dagbok och vilka tyckte att det var en billig ploj att publicera den? Och hade någon sett "Eraserhead", och var den verkligen "ännu konstigare"?

För Lynchlojalister var det märkligaste med "Twin Peaks" att han blivit ombedd att göra den, för en helt vanlig tv-kanal (ABC) som behövde ett bra lockbete i en hårdnande konkurrens. Jämfört med hans underligaste långfilmer (kortfilmerna ska vi bara inte prata om!) var Twin Peaks nästan normal. Men den har faktiskt det där "Lynchska", ett ord med lika stor prettorisk som det är svårt att uttala. Och konstigheten i Lynchs verk är inget självändamål, den är resultatet av att han vågar lita på sina instinkter. Med Mark Frosts mer rationella inflytande blev TP mot alla odds en lika stor succé som den var annorlunda.

I handlingens mitt fanns alltså Laura Palmer, som hittas mördad i pilotavsnittet. Laura, som alla älskade men ingen egentligen kände. Laura som hade så mycket hemligheter. Sheryl Lee fick spela den levande Laura i flashbacks och även hennes kusin Maddy, men det var i plastsäcken på stranden hon blev historisk - en ikonisk bild av skönheten och döden. Men vem dödade skönheten? "Twin Peaks" narrade oss allihop att följa tjogtals med handlingstrådar och stifta bekantskap med lika många karaktärer i vad som bara delvis var en färd mot gåtans lösning. Ingen invände mot hur mysterierna verkade tätna med varje avsnitt istället för att klarna, det var en alldeles för skön serie för att väcka agg - eller något som helst annat än ren entusiasm.

Exteriörerna fotades mestadels i Snoqualmie, några mil från Seattle och interiörerna i en stor kulisstad, men det sammanlagda resultatet är en helt egen värld där mysfaktorn är extrem. The Great Northern Hotel med sina väggar och golv av glimmande träplankor, polisstationen där de mångfärgade munkarna aldrig sinar, Bookhouse-pojkarnas lokal ute i skogen, till och med bordellen One Eyed Jack's på gränsen till Kanada - allt är designat för att omsluta en med en känsla av ombonad, om än ibland kitschig, trivsel - dels för att otäckheterna ska sticka ut desto mer. Mitt i myset blir Lynchs förmåga att hitta obehagliga stämningsskapare dubbelt effektfull. Mina allra starkaste minnen av serien är ordlösa och handlingslösa - vind som blåser i träden, trafikljus som växlar om ovanför tomma, nattliga gator.

Att kalla "Blue Velvet" en förövning är förstås att sälja den kort, men det är värt att notera likheterna - Kyle i huvudrollen åsido. Under den idylliska småstadens fasad döljer sig en solkig ondska men också fascinerande karaktärer. Dyket ner i gräsmattan där småkrypen krälar runt motsvaras i Twin Peaks av kameraexkursioner ut i en skog som känns som något från en otäck saga.

En otäck saga med ett lite knasigt men sympatiskt sinne för humor. Och samtidigt var det också en slags tvålopera - eller en kärleksfull drift med genren - där man på TV-apparaterna ofta ser en annan tvålopera kallad "Invitation to Love" vars koppling till seriens handling gett upphov till många, överanalyserade uppsatser. Omöjlig kärlek (eller åtminstone väldigt svår), ränksmidande bland de besuttna, dubbelspel och mordbränder. Det makalösa fotot är dock i en klass skyhögt över normalsåpans, rentav över de flesta andra seriers. Och i vilken såpa blir kompositören stjärna genom sina suggestiva melodier? Angelo Badalamenti har förstås fortsatt arbetet med Lynch, ofta med kompletterande musik av regissörens eklektiska samling av favoritband.

Musiken, bilderna, inredningarna; det var många faktorer, utöver ABC:s djärva chansning att låta David Lynch göra TV, som gjorde "Twin Peaks" unik och nästan omissbar. Men viktigast var väl ändå karaktärerna, och viktigast bland dessa var förstås Dale Cooper (Kyle MacLachlan). FBI-agenten som anländer till den lilla staden är en magnifikt sympatisk figur. Det var ett inspirerat drag att istället för ett syrligt snille som sätter sig i respekt bland bondlurkarna med nävar och one-liners låta Twin Peaks få besök av en respektfull, välklädd ung man som till och med svär med stil.

"This is, excuse me, a damn fine cup of coffee".

Framför allt saknar Cooper ironi. Han är uppriktig, rakt på sak och hymlar inte med sin tilltro till ibland dubiösa metoder - som att kasta stenar på flaskor för att sovra bland de misstänkta. Med lokale sheriffen Harry Truman [ - infoga din egen namnanalys här - ] kommer han omedelbart bra överens, så även med hans festliga dyad av konstaplar - samtliga assisterade av den charmigt naiva Lucy i luckan. Vid sidan av den briljanta men rakbladsvasst sarkastiske patologen spelad av Miguel Ferrer blir Coopers unika egenskaper desto tydligare. Fast även Alfred får visa oanade sidor i en scen jag, likt så många scener, plötsligt mindes sekunden innan jag återsåg den men ändå skrattade lika gott åt igen.

"Albert's path is a strange and difficult one," förklarar Cooper hans synbara inkonsekvenser.

MacLachlan spelade alltså den viktigaste karaktären men Ray Wise spelade den intressantaste, och han spelade kort och gott intressantast. Hans Leland Palmer - den döda flickans sörjande och halvt galne far - är, törs jag påstå, en av sin tids definitiva skådespelarprestationer. En roll med oändligt många känslomässiga nyanser och utspel, och sång- och dansnummer därtill.

En snygg, cool serie med fascinerande karaktärer som folk bänkades framför i TV-soffan. Eller soffades framför i TV-bänken. Vad kan ruinera något så vackert?

Tja, krav från bolaget är väl en del av svaret.

I fjortonde avsnittet får vi nämligen veta vem den mystiske Bob är (om vi inte lyckats snabba upp de obskyra ledtrådarna dessförinnan) och i sextonde nås ett slags final och även något av ett tonskifte med en epilog där diverse huvudpersoner högtidligt resonerar om vad som egentligen har hänt. TV-historia har skrivits och att påstå att vägen härmed breddades för serier som "X-files" och "Lost" känns knappast som en överdrift. Tilltron till tv-publikens tålamod och tålighet för det genuint underliga uppfattades kanske då som naiv men framstår nu som visionär.

Men sedan fortsatte ju "Twin Peaks" en bit till, till tonerna av ett svalnande tittarintresse - i den mån ett svalnande intresse ger upphov till någon slags musikaliska läten. Radarparet Lynch / Frost själva fokuserade mer på sina vita duken-projekt än det TV-unikum de skapat och de kvarvarande verkade inte helt säkra på vad hela grejen gick ut på nu när den stora hemligheten var avslöjad. Förgäves famlar författarna efter det där anslaget som fick staden och dess invånare att kännas lika intressanta som mysko, med stigande desperation lägger man ut handlingstrådarna bredvid varandra - snarare än att väva ihop dem - och lägger in "knäppa" men inte nödvändigtvis fascinerande saker på ren princip. Nadine tror att hon är ung på nytt, James hamnar i en film noir ute på vischan, Ben återskapar slaget vid Gettysburg i sitt arbetsrum och försöker sedan bli en god människa, Harry blir sviken och besviken och det känns alltmer nästan som en vanlig såpa med inslag av mord och mystik (det finns sådana, till exempel evighetsköraren "Days of Our Lives"). Fast med snyggare foto. Med ibland obegripligt dåligt omdöme spenderar man värdefulla minuter på tramsig komik som inte ens den mest lojala tittare kan finna ursäkter för.

Ibland, bara ibland, hittar man rätt. Windom Earle, härligt spelad av Kenneth Welsh, är en kuslig bekantskap (som vid ett tillfälle sätter Sam Raimis bror Ted i en jättestor schackpjäs). Annie (Heather Graham) är en änglalik sådan (bekantskap, inte schackpjäs). Hon anländer som kärleksintresse till Cooper, medans Audrey får kompensation i form av numera lågbudgetharvande Billy Zane.

Men, men... för att göra recenserandet av serien som helhet till en nära nog omöjlig uppgift gjorde den otippat en uppryckning precis mot slutet, där stämningen åter tätnade och en känsla av annalkande undergång skickligt blandades med bitvis riktigt engagerande drama.

Och sedan kommer finalen och med den Lynch tillbaka som regissör, efter att bara ha återbesökt staden i sin roll som den halvdöve Gordon Cole ett par gånger under slutspurten. Finalen är rätt speciell om man säger så, och mer bör kanske inte sägas. Min teori är att Lynch använde sista avsnittet för att slå sönder serien så att ingen annan skulle kunna använda den. Och mycket riktigt blev det ingen tredje säsong.

Helhetsbetyget blir därför en ganska märklig och missvisande historia. Första halvans briljans räcker till en femma, medan fortsättningen på sin höjd är en trea - med undantag för slutspurten som är bra och sista avsnittet som inte låter sig betygsättas. En svajig fyra stannar det på enligt min miniräknare. Vad sägs om att vi inte tittar alltför noga på betyget den här gången, och desto mer noggrant på första hälften av "Twin Peaks"?

Där vi bland annat lärde oss följande dikt, vars sista rad gav namn åt en ganska underskattad prequel-film.

"Through the darkness of future past
The magician longs to see.
One chants out between two worlds
Fire walk with me."



FOTNOTER
Till de artister som blandade in Peaks-musik i egna låtar hörde så vitt skilda hjältar som Moby och Anthrax. De sistnämnda samarbetade rentav med Badalamenti på låten "Black Lodge".

Att X-Files äger en skuld till TP känns förstås ännu tydligare när David Duchovny dyker upp som transvestitagent och ufo-projektet Blue Book kommer på tal.

Men hur tusan funkar det med "säsongerna" egentligen, de verkar lite olika långa, kanske du tycker? Jo:
Först gjordes piloten. Sedan grönt ljus för säsong 1, bestående av ynka sju avsnitt, regisserade av diverse förmågor som inte sällan kom från filmens värld. Ett fenomen hade skapats och hela världens intresse väckts. Kanske för att försäkra sig om att få fortsätta avslutade Frost och Lynch ändå startsäsongen med en bunt cliffhangers och dramatiska händelser. Sedan kom en säsong 2, som först pågick för länge och hann tappa både tittare och magi, och sedan lite till så att den hann rycka upp sig mot slutet.

© Anders Lindahl
2008-02-25

---

DVD / Blu-ray

Twin Peaks gavs ju först ut på DVD i småportioner, men nu finns också en Definitive Gold Box Edition med hela serien.

På sista skivan finns en skön bunt med extramaterial. I en halvtimmesfeaturette sitter Lynch på en diner och snackar med Kyle och Mädchen samt okände assistenten "JW". Lite konstig stämning, men del intressanta saker framkommer - som att Lynch verkligen inte ville avslöja vem mördaren var.

I en serie dokumentärer på sammanlagt en timme och trekvart berättas historien om seriens tillkomst, uppgång och fall och Mark "vem var det egentligen?" Frost får tillfälle att synas i rutan och reda ut bakgrunden riktigt bra. Massvis med annat folk dyker förstås också upp. Bland höjdpunkterna finns Angelo Badalementis redogörelse för hur "Laura's Theme" skapades. Man får också veta att Lynch lät filma tre svar på frågan om vem som mördade Laura Palmer, för att sedan i enrum yppa sanningen för en av de tre potentiella mördarna. "It was always you". Till dennes djupa sorg och chock, om man får tro skådisen.

Bra grejer, och man får en skön inblick i hur speciellt det måste ha varit att jobba med serien. Till min lättnad styrker också alla inblandade mina åsikter om seriens kvalitetskurva, samt serverar olika teorier om Vad Som Gick Fel.

Plus småplock som "Falling"-videon med Julee Cruise, promoklipp, hysteriskt dumma japanska reklamfilmer för kallt kaffe på burk - med halva skådespelarensemblen! - med mera.

Varje avsnitt kan också inledas med några ord från the Log Lady. Själv valde jag att låta bli, men to each his own...

På allra första skivan finns också det alternativa slutet som slängdes ihop av kontraktsskäl och var avsett att häftas på redan i slutet av piloten. Helt osett (eller kanske i vissa delar av Europa sett) material, lite baklängesprat i röda rummet och några nyckelrepliker som återanvänds i andra sammanhang i "riktiga" serien utgör denna underliga kompromiss. Kul som kuriosa, men ett grandiost antiklimax som final betraktat.

I boxen finns också ett knippe fina vykort från Twin Peaks, vars coolhet dämpas något av att de så uppenbart hör just till denna box. Dessutom verkar det, av numreringen att döma, finnas fler kort. Är tanken att man ska köpa fler boxar och hoppas på turen? Vilka dagisfasoner, isåfall!

Men in alles, toppenlåda!

---

Originaltitel: Twin Peaks
USA, 1990
Regi: David Lynch Mark Frost mfl
Med: Kyle MacLachlan, Michael Ontkean, Sheryl Lee, Lara Flynn Boyle, Sherilyn Fenn, Richard Beymer, Miguel Ferrer, Ray Wise, Piper Laurie, Mädchen Amick, Dana Ashbrook, Jack Nance, James Marshall, Kenneth Welsh, Heather Graham

Genre: Drama, Fantasy, Komedi, Mystery, Religion/filosofi, Romantik, Sci-fi, Skräck, Thriller

Relaterat: Twin Peaks: The Return (2017)

Sök