Macbeth (1971)

Tidlös tragedi à la post-traumatisk Polanski

3 russin

- I've almost forgot the taste of fear...

Sensommar 1989. Tillsammans med en kompis från gymnasietiden i Linköping har jag tågluffat mig upp till Inverness i norra Skottland. En turistguide med personlig stil (och givetvis en sådan härlig skotsk accent som numera nyttjas flitigt i bland annat ölreklam - accenten alltså) passar av någon anledning på att leverera den verkliga historien om Macbeth i sammandrag. Den går ut på att kungen som avlivas i princip är ett praktsvin och mördaren (alltså Macbeth) gör alla en tjänst. Men det är ju inte Shakespeares version av legenden och därmed inte den mer spridda...

Jag tror mig bara ha sett en teateruppsättning av stycket i mitt liv och det var en minimalistisk variant i Luleå där cirka fyra skådespelare gjorde alla roller. Roman Polanskis ensemble är aningen större, faktiskt. Däremot ska vi inte förvänta oss för mycket vällustigt vältrande i pompa och ståt eller illmariga blinkningar à la Branagh när denne ger sig på Shakespeare (som han gör med jämna mellanrum). Det här är en av... jag försöker hitta på en synonym till ”barden” men kommer inte på någon bra just nu, alltså bardens bittraste och mest bloddrypande tragedier, tolkad av en post-traumatiserad Polanski. Ungefär två år tidigare hade hans hustru Sharon Tate brutalt mördats av Manson-ligan och det är fullt begripligt om regissören hade tröttnat på att försöka se någon svart humor i de grymheter människor har en förmåga att instifta mot varandra.

Så hans "Macbeth" ser på ett sätt väldigt litterär och bokstavstrogen ut, samtidigt som han vräker på med all rödfärg vällande ut ur kapade vener som manuset motiverar.
- Ingenting är för chockerande för mig. Om du berättar om en man som förlorar sitt huvud, måste du visa huvudet som huggs av. Annars är det bara ett grovkornigt skämt utan poäng.
Så ska Polanski har uttryckt sig någon gång, enligt Halliwell's Who's Who in the Movies. Undrar om det var efter den här filmen.

Seriös, är ett enkelt sätt att beskriva filmen. Eller gravallvarlig. Domedagsstämningen planteras från början, men uppbyggnaden är ganska långsam och det gäller att inte vänta sig en ren actionhistoria. Tonen liknar John Boormans "Excalibur", men utan samma förtjusning i den magiska delen av mytologin. Häxorna dyker visserligen upp då och då med sina förutsägelser eller förföriska förslag, men de är inte allestädes närvarande. Leta inte efter någon feelgoodkänsla någonstans. En dissonantisk musik styr stämningen i omgångar i en film som blir mest fängslande den sista halvtimmen. Då gränsar den till att vara rent morbid, men det är svårt att slita blicken från.

Handlingen i korta drag, kanske? Kungens trogna undersåtar Macbeth (Jon Finch) och Banquo (Martin Shaw) hyllas efter ett slag där rikets fiender bankats ner i backen där de hör hemma. Men några trollpackor vid vägkanten sätter griller i huvudet på den färske matchhjälten Macbeth och efter ännu mer peptalk från Lady Macbeth (Francesca Annis) begår han det obegåeliga; sätter kniven i kungen för att själv ta över tronen. En ond gärning startar en våldsspiral som inte går att ta sig ur, och den först motvillige mördarens mörka sidor tar över honom i stället. En föregångare till Darth Vader - frestad och förstörd. I början har frun varit den pådrivande, men sedan börjar hon vittra bort, medan maken sätter stadig kurs mot undergången genom övermod och utestängande av all välgrundad fruktan.

Konsekvensen; att våld föder våld föder våld känns evigt aktuell, som ett mantra för mänskligheten. I grunden handlar det om klassiskt intrigerande och klankrig, som i svensk medeltidshistoria, Gamla Testamentet, Balkan på 1990-talet och... you name it. "History will teach us nothing", var det väl Sting som konstaterade på sin andra solo-LP för ganska jämnt 20 år sedan. Det vill säga, samma misstag upprepas om och om igen i varje ny generation. Sade jag att det var en uppbygglig film det här?

Sedan finns det väl något småroligt man skulle kunna säga om det faktum att filmen producerades av Hugh "Playboy” Hefner. Men det behöver faktiskt inte utfärdas någon mjukporno-varning här, om man inte ska räkna en armé avklädda (men diskret ljussatta) häxor och lite naket (men också diskret bildvinklat) sömngångande.

Exakt hur bra är den här tagningen av en av världens mest kända moraliteter? Jag skulle egentligen behöva se om den för att bli säkrare, men stannar just nu vid tre russin. Den ger något slags bestående intryck, men känns också baktung och klampar fram i blystövlar lite för länge för att kännas riktigt spännande eller berörande.

© Johan Lindahl
2007-11-12

Originaltitel: Macbeth
Storbritannien/USA, 1971
Regi: Roman Polanski
Med: Jon Finch, Francesca Annis, Martin Shaw, Terence Bayler, John Stride, Nicholas Selby

Genre: Drama, Historia
Teman: Shakespeare på vita duken


Ingår i följande teman


Shakespeare på vita duken





     

Dela |