Hälsoresan (1999)

Sömngångaraktig satir

2 russin

Ibland ställer man sig som skadeglad eller sviken skribent frågan: ska nåd gå före rätt? I det här specifika fallet är det med tanke på den häftigt sjunkande intressekurvan i andra halvlek för generöst med två russin, baserade på enskilda rollprestationer och en hyfsad inledning. "Hälsoresan" lanserades som "en smal film av stor vikt". En fyndig formulering som faller inom ramen för falsk varudeklaration, på gränsen till bedrägligt förfarande och trolöshet mot huvudsponsoren (det vill säga publiken, som lyckligtvis är tillräckligt erfaren för att veta ungefär vad som vankas). "Hälsoresan" tuffar som väntat fram på den breda vägen utan något tyngande tankegods överhuvudtaget. Tyvärr tappar den väggreppet totalt efter en timme och klarar sig knappt över mållinjen där eftertexterna tar över jobbet.

Lasse Åberg kommer av helt andra skäl - Trazan Apansson & Electric Banana Band för att vara exakt - att stå kvar på min lista över respektabla svenska underhållare under 1900-talets sista fjärdedel. Trots, eller tack vare, en skriande brist på översvallande recensioner, har folket flockats till hans filmer också. Frågan är hur många som verkligen ärligt kan säga att de äääälskar vad de ser. Och trots ett flertal spridda skratt i den fullsatta salong där jag själv såg filmen vid premiären, ekar även det här tomt i mina öron. Tommare än någonsin, till och med. De två första sällskapsresorna var acceptabla, den tredje fick mig att somna sista kvarten, men OK - det var nattbio efter en lång arbetsdag. Golfarfilmen hoppade jag över utan att sakna den och här kan jag inte se annat än spiken i kistan, som förvisar Musse Piggs mustaschprydde svenske vän till lämpligare forum än långfilm i fortsättningen. Det är inte av egen kraft han undviker det värsta bottenskrapet här.

Ärligt talat: för mig börjar problemen redan med huvudpersonen Stig-Helmer själv, en karaktär som egentligen bara bygger på total oförmåga till initiativ och inlevelse. Passivt låter han sig ledas in i något som liknar ett liv, där oförtjänt spännande saker bara passerar hans väg och obegripligt förtjusta flickor i fel ålder flirtar sig förbi hans modersbundna velourpansar.

Under den första timmen inleds faktiskt flera intressanta spår, tyvärr för att aldrig avslutas. Embryon som aldrig uppfostras eller tillåts lämna den livmoder som trendkänslige tomtefar Lasse (det här var en julpremiär) innehar. Rallarsvingar och tjuvnyp levereras i slow motion, i bästa fall med hjälplig styrfart, men däremellan råder stiltje. Jon Skolmens definition av fenomenet qigong som snigelkarate är träffande, eller skulle ha träffat om inte filmen själv höll snigeltakt. I värsta fall känns det som en scoutspårning utan vare sig karta och kompass. Vi väntar på de förlösande poängerna, att trådarna ska samlas ihop, men hälften ligger lösa när filmen är slut.

Aktuella svenska komedikolleger som "Vuxna människor" eller "Det blir aldrig som man tänkt sig" låter one-liners vina i en världsvan nutidsorientering med ett livligt bildspråk. Här står kameran stadigt uppställd och väntar på sin tur medan oansenligheterna avlöser varann i en segflytande ström. Fel förresten, till slut kommer några dramatiska, spektakulära inslag som hör hemma i en helt annan film. Det är inkonsekvent och rent desperat. Det är som om Åberg har ett ständigt problem att hitta en linje i sina långfilmer. Han klarar inte att berätta sammanhängande i mer än högst en timme.

Ändå gillar jag flera detaljer: driften med österländska terapiformer som okritiskt anammas av ovetande svenskar. Per Ragnar syns i en liten roll med skarp profil (och visst är det kul att se New Age-profeten i ett sådant sammanhang). Magnus Härenstam levererar sina cirka tre repliker med en attack som ställer scengrannarna i skuggan. Och Ia Langhammer förvandlar med små medel sin roll (som olycklig bantande fru till en fifflande foderfabrikant) till något liknande, ja, nästan en riktig människa och inte bara en typ i ett galleri. Frågan är om Åberg tänkt så långt - personregin sägs inte vara så intensiv i hans sällskap. Då syns det också vilka som klarar sig utan. Bristande balans och logik i reaktionsmönstren hos resten avslöjas utan förbarmande.

Sammanfattning: problemen med filmen är många och graverande, glädjeämnena gnistrar som strödda guldkorn på en risigt underhållen orientalisk matta, utslängd på den svenska landsbygden där energi bara är ett ord att driva med. Det är omväxlande småtrevligt (o hemska ord), segdraget och irriterande sävligt. Hälsoresan är en sömngångaraktig satir som stupar på just det ofokuserade. Sverigebilden blir suddig och ingenting fastnar på allvar. Tvåa med STOR tvekan.

© Johan Lindahl
2000-10-06



Originaltitel: Hälsoresan
Sverige, 1999
Regi: Lasse Åberg
Med: Lasse Åberg, Jon Skolmen, Maria Langhammer, Anna Norberg, MichaelSegerström, Kerstin Bäck, Magnus Härenstam

Genre: Komedi

Visas i TV4 2018-07-21, 21.20







     

Dela |