Children of Men (2006)

I en bister framtid nära dig...

4 russin

Framtiden. Den utmålas gång efter gång som en dystopisk, dimmig och desperat era. I "Children of Men” är det likadant, delvis. Bara Britannia the Beautiful kämpar på, indoktrineras medborgarna i landet att tro, medan de fylls med nyhetsflasher från andra delar världen där kaos påstås regera. Nu är det som ofta i genren (exempelvis "V For Vendetta”) en fascistisk regim i någon form som tagit makten och sanningen är styrd. Skillnaden mot majoriteteten av föregångarna i genren är att det här utspelas i en tid inte alltför långt från vår egen, det går att känna igen och tyvärr tro på.

En kontorsslav (Clive Owen) försöker rätta in sig i ledet, men hyser också bekantskaper som dragit sig undan samhället och skapat sig en alternativ livsstil efter ett trauma ett antal år tillbaka. Michael Caine ser ut som en gammal överlevare från hippie-eran och bor gömd ute i skogen med sina solceller och en fru(?) som är närmast katatonisk, troligen efter tortyr som kan ha sanktionerats av regeringen. I denna framtidsvision (2027) har inga barn fötts i den kända civilisationen på 18 år och den yngste av dem alla har just omkommit, vilket är dagens stora nyhet på de omnipresenta skärmarna i staden.

Theo (alltså Owen) kontaktas bryskt av en underjordisk motståndsgrupp som fått tag på en kvinna bärande på något mycket värdefullt - ett barn inom sig. Hans ex-flamma (eller om det var hustru) visar sig vara ledaren (Julianne Moore) och de har givetvis ett svårhanterat gemensamt trauma bakom sig själva. Problemet, ett bland andra, är att kvinnan Kee tillhör kategorin illegala flyktingar, en grupp som (surprise!) inte behandlas med blida nävar av myndigheterna. Och den underjordiska gruppen har sin egen agenda. Theo och några få andra blir tvungna att lita på varandra för att hjälpa Kee - men vart ska de vända sig?

Det är nu Theo blir en i raden av filmkaraktärer som måste rycka upp sig från sina egna privata grubblerier och brist på engagemang för att likt en Humphrey Bogart i ”Casablanca” et al göra något viktigt för mänskligheten. Och jakten börjar.
På väg mot något som kallas Human Project, vilket kan vara ett fantasifoster men om inte kanske utgör det enda hoppet för Kee och hennes barn på väg ut i en värld där det både kan vara oerhört välkommet, men utsatt som ingen annan och med risk att exploateras bortom allt förnuft.

Landskapet ser mer ut som hämtat ur nyhetsbilderna från 90-talets Balkan eller filmerna om den konflikten, som ”Harrison's Flowers”, än någon ”Terminator” eller ”Aeon Flux”, exempelvis. Skyltar som 'Homeland Security' är svåra att inte se som referenser till vårt bistra nuläge.

Det känns realistiskt, påträngande och närgånget. Mexikanske regissören Alfonso Cuarón har vinnlagt sig om det brittiska för att etablera platsen men inte så att det upplevs som begränsat eller oangeläget utan högst universellt. Kameran skakar en del men inte i dogma-klass (den extrema hållningen var trots allt ganska tidsbunden). Det är inte precis glamouröst, men grådasket och betongen är omsorgsfullt iscensatt, miljöerna osar annalkande sammanbrott och anarki, för även Storbritannien går en osäker tid till mötes. Genom detta inferno tar sig Theo med sin skyddsling och de obehagliga överraskningarna upphör aldrig att uppenbara sig.

Cuarón är mannen bakom ”Din morsa också!”, en Harry Potter-film med mera och verkar väldigt bekväm i många genrer med varierande estetik. Det finns inget tvekande eller stapplande i hans ledning här heller. Filmen bygger på en bok av deckardrottningen (en av många, ska väl tilläggas) P. D. James. En av hennes mindre lästa, misstänker jag. Och det sägs att filmen tagit en hel del friheter och avvikelser från hennes text, men det har visat sig förr att det inte behöver vara en nackdel ("The Constant Gardener” utgick från en knäckande roman, ändrade mycket men blev en nästan lika lysande film, till exempel).

En del recensioner har tagit fasta på symboliken i kvinnan med barnet som en analogi till julevangeliet och det bör rimligtvis ha funnits med i tankarna hos filmmakarna, men de ödslar inte energi på att stämpla in den kopplingen i pannan på oss. Möjligen förutom en scen där ett antal förbluffade personer vördnadsfullt gör korstecknet inför den oväntade åsynen.

Claire-Hope Ashitey, ny för mig, spelar Kee som inte uppför sig som någon jungfru Maria till att börja med (hur nu denna förebild spontant tog beskedet från ärkeängeln Gabriel är en annan sak), men ändå är en person man snabbt får sympati för. Fattas bara annat, med den uppgiften i bagaget... Owen börjar också alltmer hamna i filmer där hans begåvning kommer bäst till nytta efter att ha harvat omkring i en hel del mediokriteter ett antal år. Nu, med ”Closer", ”Inside Man” och detta kanske han inte behöver sörja att Daniel Craig tog hand om Bond-rollen. Om nu Owen var intresserad av det. Svårt att veta säkert, när alla eventuella kandidater till den kostymen brukar bete sig ungefär som möjliga partiledare för svenska socialdemokraterna. Chiwetel Ejiofor från ”Serenity” är som väntat respektingivande i en biroll som ambivalent motståndsledare.

Det här är inte oväntat riktigt bra, men jag känner ändå behov av att se om den ganska snart för att känna efter vilken slagkraft filmen skulle kunna ha på sikt.

© Johan Lindahl
2007-01-25


Alfonso Cuaróns "Children of Men"

Originaltitel: Children of Men
Storbritannien/USA, 2006
Regi: Alfonso Cuarón
Med: Clive Owen, Claire-Hope Ashitey, Julianne Moore, Chiwetel Ejiofor, Michael Caine, Peter Mullan, Danny Huston

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2007-02-09
Hemmabio: 2007-05-23
Teman: GFF2007 Tjugohundratalets bästa filmer

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer


Ingår i följande teman


GFF2007

Tjugohundratalets bästa filmer





     

Dela |