Mitt Super-Ex (2006)

Smårolig men alltför spretig

2 russin

Kan man definiera hysterigraden i en film utifrån eftertexterna? Här är de tecknade, absurda, barnförbjudet vulgära och samtidigt infantila. Ungefär som hela paketet. Jag är naturligtvis helt säker på att alla agerande vet vilken sorts film de varit efter att åstadkomma. Om vi andra är invigda i hemligheten är mer osäkert, men kanske inte värt att grubbla över. Gamle Ivan "Ghostbusters" Reitman har regisserat en rätt förvirrad och troligen lättglömd fars, men den har sina ljusa stunder. Och kanske framförallt en Uma Thurman som verkar utgå från att hennes uppgift är att utforma en något mindre ultravåldsam "Kill Bill"-brud. Temperament har hon, Jenny Johnson a k a G-Girl, och svartsjuk blir hon alltför lätt. Men all action är på serietidningsnivå (vilket många säger om ”Kill Bill” också, men då talar vi inte riktigt om samma seriealbum).

Om jag inte hade vetat något alls om intrigen i förväg, eller noterat titeln, skulle inledningen gett fingervisningar, eller på Göran Persson-vis pekat med hela handen, åt en lättviktig superhjältesaga med en kvinnlig motsvarighet till "Spider-Man" i centrum. Men sedan introduceras vi för Matt (Luke Wilson) som arbetar på något slags arkitektfirma, som så många andra i senaste års filmskörd, har jag fått för mig. Han söker den rätta, verkar mest dra till sig 'galna' kvinnor enligt kollegan Hannah (Anna Faris) som ganska uppenbart är den han egentligen vill ha. Andra tips får han från Vaughn (Rainn Wilson) en man med munväder och en sexualfixering som anstår en sidekick i genren år 2006. Dialogen är faktiskt ofta ganska snitsig om det är ekivoka antydningar som man i första hand vill ha ut av det här.

Men vilken är målgruppen i första hand? Superhjälteinslaget verkar mest riktat åt yngre tonåringar medan resten är utformat åt något äldre publik, snarast dem som befinner sig i samma fas av livet som huvudpersonerna, mellan 25 och 35 kanske, drygt, ungefär... Luke Wilson är väl inte det självklara valet för en ledande roll i romantikfacket, men hans karaktär klarnar efter hand, så att hans tafatta framtoning blir mer logisk. När han först lägger in en stöt på Jenny har han ingen aning om hennes hemliga identitet och när han inser att hennes personlighet innehåller inslag han klarar sig bättre utan är det redan försent. Man dumpar inte en kryptonitkvinna oavsett om hennes labilitet borde motivera besök hos en psykiater och några lugnande tabletter att ta vid behov.

Nu visar sig även hon ha problem i form av en före detta beundrare som blivit hennes värsta fiende, en professor som spanar på avstånd och letar efter rätt tillfälle att utnyttja hennes svaga punkt. Så händelseutvecklingen tillåts ta några oväntade vändningar som håller intresset uppe, även om filmens egen borderline-identitet också kunde granskas av föreningen Freuds vänner eller likasinnade. Den bästa enskilda scenen är nog när Hannah, Jenny och Matt sammanstrålat på en restaurang medan nyheter om en vilsen kryssningsmissil på väg att slå ner i staden skapar panik och Matt antyder att "någon kanske borde göra något..." medan hans misstänksamma flickvän vill ha en ledig kväll och föreslår att flygvapnet gör vad de har betalt för.

Så vad blir bokslutet med all debet och kredit för "Mitt super-ex"? Bra fråga. Den ÄR rolig i omgångar, men ständigt ute på hal is och osar för mycket sammelsurium av osammanhängande och inte helt originella idéer för att vara obligatorisk, ens för alla som gillar den här sortens "thing". En film som vill så mycket på en gång att den slår en överskruvad knut på sig själv. Det där med 'skruv' kommer ni att förstå själva om ni ser den.

© Johan Lindahl
2006-10-06

Twentieth Century Fox

Originaltitel: My Super Ex-Girlfriend
USA, 2006
Regi: Ivan Reitman
Med: Luke Wilson, Uma Thurman, Anna Faris, Eddie Izzard, Rainn Wilson

Genre: Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2006-10-06
Hemmabio: 2007-01-24
Teman: Superhjältar


Ingår i följande teman


Superhjältar





     

Dela |