Andrej Rubljov: Den yttersta domen (1969)

Upplyftande nedslående

4 russin

Även jag, som ofta sjunger Tarkovskijs lov, har mina fördomar mot honom - ungefär som mot Bergman. Man tänker sig prat. Mycket prat. Och det är alltid lika uppfriskande när man överraskas och, som i "Andrej Rubljov", istället hamnar mitt i en förstascen som är absolut filmkonst. Utan pedagogiska förklaringar kastas vi in ett kaotiskt luftballongprojekt där kameraåkningar snart blir till fagraste konst utan att scenen för den skull är särskilt munter.

Tarkovskij var ju en Filmare, påminns man åter om, inte bara en kille som lät folk säga fundersamma saker på ryska framför kameran. Filmad på svartvitt är detta 60-talsverk minst lika tjusigt att se som hans färgfilmer från 70-talet. Om en samling sandhögar blev ett märkligt landskap i "Stalker" så gör ett fält med låga hötappar samma jobb i den här rullen. Det är ömsom "Jungfrukällan"-fint, ömsom "De sju samurajerna"-snyggt, särskilt när regnet driver ner från himlen och förvandlar marken till en lervälling. För övrigt så använder han sig av samma "Trollkarlen från Oz"-grepp som senare i "Stalker" - en övergång från svartvitt till färg - men väldigt sent och i ett väldigt specifikt syfte.

Men visst är det också ofta Tarkovskijlångsamt och stillsamt pratsamt. Det berättas i långa segment med något eller några år emellan, med start 1400 (efter ballongprologen, alltså). Mot bakgrund av någonting, eller kanske under en vandring, passar man på att diskutera tro, människans lott, folkets obildning, den yttersta domen eller något liknande. Det är inte så lite Dostojevskij ibland, vilket jag gillar.

Ikonmålaren Andrej Rubljov, mentorn Daniil och kollegan Kirill flyr i första segmentet undan regnet in i ett värdshus. Scenen som följer kan tyckas lite lösryckt om än långt ifrån platt. Senare ska man inse att filmen är uppbyggd på det viset - med talande sekvenser ur målarens liv - snarare än en sammanhållen story. Några år senare blir den redan omtalade Andrej inbjuden att, på Kirills bekostnad, bli medhjälpare åt den berömde greken Feofan, vilket föranleder en välformulerad kris hos kollegan. Är munkarna bättre än de köpmän som Jesus drev ut ur templet, undrar han argt, vandrandes förbi en enorm trave ved som man känner att Tarkovskji bara måste ha där i bakgrunden. Filmen är sevärd bara genom den känsla man får för hur Tarkovskij omsorgsfullt verkar ha jobbat sig fram till varje bild.

Rubljov, huvudpersonen, spelas behärskat och nästan medvetet kraftlöst av Solonitsyn, sedermera bland annat känd som Sartorius i "Solaris" och Författaren i "Stalker" - en Tarkovskijfavorit i vardande med andra ord. Hans karaktär är inte den sortens styrande typ som skapar drama runt sig, snarare är han ett par ögon genom vilka vi kikar på världen och en röst åt de tvivel kring dess godhet som man som tittare lätt ställer sig.

Det är en slags betraktelse över tro och dess möjlighet/omöjlighet i en grym tid. Om nåd och fördömelse. Den yttersta domen är temat för ett målningsarbete som Andrej åtar sig runt 1408, men finner det svårt att komma igång med. Det tar liksom emot att skildra syndarnas lidanden i skräckinjagande livfullhet sådär som beställaren föreställt sig. Kanske har hans möte med en skara lättklädda men i vissa fall vänliga hedningar hjälpt till att förändra hans syn på fördömelse, kanske ville Tarkovskij bara sexa till filmen lite med nakna brudar? Jag gissar på det förra.

Och prydandet av kyrkorna, är det till Guds eller till den beställande furstens ära? Man kan ju undra, exempelvis när blotta misstanken från en blåblodig kund om att målarna kanske kommer dekorera broderns kyrka ännu vackrare kan få fruktansvärda konsekvenser. Konsekvenser som i en annan sorts film hade föranlett en gruvlig hämnd från någon barsk hjälte. Här handlar det dock inte om att balansera rättvisekontot utan om att ställa frågor om tro och tvivel under skarp belysning från människans grymhet och svaghet. Tror jag.

Som när, cirka halvvägs i filmen, ett gäng tatarer tillsammans med en svekfull ryss länsar en stad och dess katedral med skrattande blodspillan och hjärtlös tortyr. Här tar till och med den fridsamme Andrej tillfälligt till vapen och får tillfälle att åter dryfta sina teologiska spörsmål med Feofan, som dock är död vid det här laget och därmed inte att betrakta som verklig.

I allt detta mörker är episoden "Kyrkklockan" en frisk fläkt, utöver filmens mest omtalade sekvens. En gjutarson skaffar sig med skön pondus jobbet som chef för jätteprojektet att gjuta en gigantisk ny kyrkklocka. Men vet han verkligen vad han gör, och känner han verkligen till en oumbärlig hemlighet om kopparen, som han säger? Fantastiska scener blir det i alla fall, så mycket tål att avslöjas genast.

Tro, förlorad och återvunnen, i en tid av hopplöshet respektive ett enda förlösande ögonblick av glädje, kan det vara så enkelt att det är det som filmen handlar om? Tja, kanske det.

Varför plockar den då inte hem de fem russin en sådan särpräglad megaklassiker rätteligen torde förtjäna? Vad är det för "fel" på filmen? Troligen ingenting. Det jag kan komma på som skiljer den från "Solaris" och "Stalker" i min erfarenhet är mest att jag inte omvärderar den i samma grad i efterhand. De båda "scifi"-filmerna tyckte jag var både mer frustrerande under första titten och mer intressanta i efterhand, och fann dubbelt eller tredubbelt så givande vid andra titten. Kanske är felet med "Andrej" att jag bara sett den en gång. Kanske gör den episodiska uppbyggnaden att det blir svårt att verkligen ta till sig frågorna och känslorna. Kanske känns ett par filosofiska meningsutbyten lite skrivna. Kanske kunde Tarkovskij faktiskt ha varit lite tydligare med vissa saker, till exempel gällande de båda furstebröderna.

Hur som helst: fyra solida russin blir det. Det är faktiskt inte så dumt det heller.

© Anders Lindahl
2006-08-04


DVD / Blu-ray

Artificial Eye-utgåvan har splittat filmen på tvenne skivor för bästa bild. Bland det något torftiga extramaterialet finns ett par intervjuer och några minuter gamla filmklipp från inspelningen, 8mm eller 16mm, utan ljud. Mysigt men kanske inte så informativt.

Njutafilms/SubDVD verkar dock ha en utgåva med en packe dokumentärer och annat gojs. Har dock ej haft tillfälle att granska denna i sömmarna.


Originaltitel: Andrey Rublyov
Sovjetunionen, 1969
Regi: Andrej Tarkovskij
Med: Anatolij Solonitsyn, Ivan Lapikov, Nikolaj Grinko, Nikolaj Sergejev, m fl

Genre: Drama, Historia, Religion/filosofi
Teman: Konst på film


Ingår i följande teman


Konst på film





     

Dela |