Erin Brockovich (2000)

Julia ger igen

3 russin

Med "Pretty woman" slog Julia Roberts igenom som den godhjärtade gatflickan, eller horan med ett hjärta av guld som det heter av tradition. Efter en ojämn karriär gjorde hon en ny rejäl inbrytning i publikfångandets ädla konst som den firade filmstjärnan i "Notting Hill". Där dolde solglasögon och svårmodig blick den innerst inne granna grannflickan - med ett hjärta av guld - på jakt efter den sanna kärleken. Det krävdes bara en bohemisk bokhandlare i Hugh Grants gestalt för att hitta henne. I "Erin Brockovich" är hon den arbetslösa, ensamstående men envisa trebarnsmamman Erin, glapp i käften men med - ett hjärta av guld. För det fick hon en Oscar och "många menar" att hon här gjort sitt livs roll.

Det kan hända att jag redan skrivit en rad för mycket om filmer som anpassar sig efter videomarknaden och filmas i TV-rutevänligt format. Nu är det ju inte jag som dragit igång klagovisorna, men jag kan meddela att Erin Brockovich fungerar ungefär lika bra hemma som på bio. Nu var den ju inte så märkvärdig från början och nomineringen till Oscar för bästa film var svårbegriplig. Då tycker jag ändå om filmen på ett otvunget sätt, utan att svepas omkull av de stora känslosvall en sådan här film skulle kunna mana fram.

Steven Soderbergh som gärna visar upp sin stilistiska sida sysslar den här gången med närmast osynlig regi. Han kan dock inte låta bli att blixtra till med oväntade infall, snabba ryck och korta klipp. Filmen är en askungesaga - based on a true story! - om White trash-Erin som är en oglamourös orkanvind till kvinna. Hon har inte mycket av världsligt välstånd att skryta med till att börja med, men hon har sin stolthet och fighting spirit. Hon tjatar till sig jobb på en advokatbyrå och kommer knappt äver tröskeln förrän hon snubblar över ett fall med oanad potential. Det stora skumma företaget Pacific Gas försöker tysta familjerna i ett förorenat område. Och så går det som det går i amerikansk film, väl...?

Vad som övertygar är faktiskt Roberts förmåga att se sliten och sårad ut, vilket filmen ger många tillfällen till. Jag är ofta tveksam till hennes insatser, men här anstränger hon sig verkligen för att sjunka in i rollen som det svarta fåret, eller snarare den fula ankungen med huvudet på skaft. Musiken av Thomas Newman är också bra, småjazzigt dribblande lägger den an en ton som hjälper filmen att kliva över de smetigaste pölar den skulle kunna dränkas i. Det är faktiskt inte helt olikt soundtracket till "Firman" (som fortfarande framstår som den minst sentimentala filmatiseringen av en John Grisham-roman till dags dato).

Som karaktärsstudie är det fullt godkänt, historien tillåts ta sin tid trots överdriven pedagogik, särskilt runt halvtidsstrecket. Soderbergh låtsas inte göra en riktig thriller om konspirationer och hotfulla privatspanare med mörka glasögon. Vi ser heller inga utdragna rättegångsscener eller trivselfascistiska kramorgier. Men visst är det känslosamt när Erin, den jordnära och varma, tar de drabbade på rätt sätt och enar goda mot onda eller i varje fall korrupta. Vi får en feel good-film i ordets rätta bemärkelse. Erin Brockovich i original skymtar för övrigt förbi som servitris i en tidig scen.

Soderbergh försökte inte göra en vanlig gangsterfilm i "Out of sight" och här försöker han knappast bräcka "Anklagad", "Philadelphia" eller andra dramer med laddade utlopp för moralisk indignation i domstolen. Det här är Julias film från början til slut. Med verkligheten som förebild växer hon från stympad maskros till en grönskande oas i öknen. Hennes moraliska resning lönar sig, inte minst för plånboken. Tyvärr får pengarna alldeles för stark roll som symbol för lycka och välgång. Men är det förvånande?

© Johan Lindahl
2001-04-22



Originaltitel: Erin Brockovich
USA, 2000
Regi: Steven Soderbergh
Med: Julia Roberts, Albert Finney, Aaron Eckhart, Conchata Ferrell, Marg Helgenberger, Peter Coyote, Scotty Leavenworth

Genre: Drama







     

Dela |