The Visitation (2006)

Andlighet på avvägar - i alla avseenden

- Vi vet inte varför onda saker drabbar goda människor. Vi förstår inte alltid Hans vägar...
- Vilka klichéer!
Före detta pastorn Travis har fått nog och vänt kyrkan ryggen efter att någon brutalt mördat hans fru i småstaden Antioch, beläget någonstans i amerikanska södern att döma av de flesta dialekter i filmen. Klichéer. Ja, där brukar budskapsorienterade rullar på explicit kristen botten alltför ofta fastna. Men ”The Visitation” har i alla fall en aningen lovande inledning, med suggestivt inlindade förtexter och något slags medvetenhet om stil. Det framgår också att två av producenterna är Scott Derrickson (som regisserade ”Besatt") och Ralph Winter (producent för ”X-Men”-trilogin, ”Fantastic Four” med mera). Den enda riktiga recension jag hittills läst var allt annat än välvillig, men jag bestämmer mig för att ge storyn en chans att överträffa exempelvis ”Left Behind”.

Tre år efter den tragiska händelsen börjar folket i bygden stöta på tre mystiska figurer som levererar löftet (eller varningen) "He is coming” med stark emfas på ”He”, exempelvis i samband med olyckor. Kyrkliga ledare träffas för att överlägga om vittnesmålen och vad de kan betyda, men mötet urartar snabbt i teologiskt gnabb och ömsesidiga misstroenden. Travis (Martin Donovan) dyker motvillligt upp, påhejad av en broder från sin förra församling, men försöker hålla sig undan aktivt engagemang - åtminstone fram till att han själv börjar se syner. Jo, det finns en del här som skvallrar om inspiration från "Signs” och ”Unbreakable", men de filmernas upphovsman M. Night Shyamalan brukar om inte annat visa prov på bättre timing än vad regissören Robby Henson gör här. Mer och mer målar Henson in sig själv i ett hörn som en medioker plagiatör av TV-serier som "Profiler” eller ”CSI”.

Så kallad andlig krigföring är ett bärande element i de böcker som Frank Peretti, författaren till boken bakom filmen skrivit, i alla fall de två jag läste för dussintalet år sedan. I ”Ondskans närvaro" är en försåtlig new age-konspiration på väg att ta över en annan småstad, men får en from pastor och en kritiskt tänkande, nyinflyttad, journalist emot sig. ”Profeten" handlar om en TV-presentatör som upptäcker ondskefulla syften bakom abortkliniker och även på sin egen arbetsplats, samtidigt som han måste lappa ihop sitt eget familjeliv. Peretti parar gärna ihop grundmurat övertygade troende med tvivlare som måste göra en resa och lyfta sig för att kunna besegra de demoniska motståndare som förför alla andra, aningslösa, medborgare. Stor litteratur är det sällan (och i de svenska översättningarna späckade med språkliga snedträffar) men en del spänning går att hitta om man är beredd att bortse från bristen på subtilitet och någon form av nyanserad verklighetsbeskrivning.

"The Visitation” har jag inte läst, men mönstret är bekant. En ung man vid namn Brandon (Edward Furlong från "Terminator 2" och ”American History X”) börjar utföra underverk och samla en skara hängivna anhängare omkring sig. Men vem är han egentligen? Messiasgestalt eller falsk profet? Och heter han verkligen Brandon? Dessa och andra delikata frågor börjar sysselsätta Travis, hans andlige mentor från församlingen samt en (just det - nyinflyttad) kvinnlig veterinär (Kelly Lynch). Agerandet är faktiskt länge förvånansvärt stabilt, åtminstone i jämförelse med, exempelvis... "Left Behind”. Men sedan börjar stereotyperna staplas ovanpå varann i olycklig kombination med effektsökeri och dialoger som lämnar skådespelarna i sticket. De får snällt försöka hugga sig fram med bildliga machetes i en snårskog av plattityder.
- Om det finns någonting som är verklig ondska, måste det också finnas godhet, filosoferar en hårt ansatt individ med andan i halsen.
Den omvända bevisföringen var en del av resonemanget bakom både "Exorcisten" och ”Besatt", men presenterades i båda fallen med mer övertygelse (och, inte att förglömma, kompetens).

Mirakler och demonutdrivningar är svåra att iscensätta utan att det blir fånigt. Även en gripande historia som "Den gröna milen" hade svårt med de detaljerna. Och det här ytterligare ett bevis. Det handlar inte bara om brist på budget för specialeffekter. "The Visitation” genomsyras av en panikartad brist på tålamod, avvägning, dynamik...jag kanske börjar upprepa mig, men ni kan ju fylla i det mest adekvata adjektivet själva om ni skulle råka se filmen. Det här kunde ha blivit spännande, faktiskt, men kolla bara vad som händer med den stackars killen som spelar sheriffen och totalt verkar tappa koncepterna efter halvtid. Och vad har Edward Furlong för sig egentligen? Efter en mätbart lovande inledning följer ofta ren misshandel av mediet som står till buds. Är det regissören som ska lastas för lejonparten av det? Scott Derrickson borde kanske ha klivit in själv och förklarat hur man undviker de värsta excesserna.

Mitt hjärta blöder dock en aning för Martin Donovan som i stort sett behåller sin professionella värdighet Genom Allt. Det är verkligen tappert kämpat. Men vad är nu sensmoralen? Att bara pingstvänner har stake nog att skrida till handling och konfrontera fienden medan katoliker , baptister och andra hedniska veklingar bara skämtar och kaffereps-orerar om oväsentligheter? Om man verkligen vill överanalysera kanske det står för skillnaden mellan handlingsförlamade européer och målmedvetna amerikaner i en viss variant av världsbild. Men vad vet jag. Det här handlar nog främst om andliga värden, tyvärr illustrerade av en manodepressiv Michelangelo på en av sina dåliga dagar. Och det var verkligen en generös metafor. Men på Internet Movie Database hittade jag faktiskt ett inlägg under "Message Board” med rubriken "Best climactic scene ever”? Det finns tydligen folk till allt.

© Johan Lindahl
2006-05-30

Originaltitel: The Visitation
USA, 2006
Regi: Robby Henson
Med: Martin Donovan, Edward Furlong, Kelly Lynch, Randy Travis, Richard Tyson

Genre: Religion/filosofi, Thriller

Sök