Serenity (2005)

Nystart eller värdig avslutning?

5 russin

Varför gillade jag Joss Whedons scifi-serie "Firefly" så mycket? Var det för det ganska nyskapande kameraarbetet, med skakningar och 70-talszoomningar även i digitala sekvenser? Var det för den ofta utomordentligt lustiga dialogen, eller för de elegant allvarliga meningsutbytena? Var det för den sköna äventyrskänslan? Var det för temat om hur en liten grupp människor försöker finna frihet och frid eller bara överleva i ett farligt solsystem följandes sina egna regler?

Ja, allt av ovanstående. Men framför allt gillar jag alla på skeppet Serenity. Jag gillar kapten Mal, som aldrig erkänner att han är en god människa men röjer sig med jämna mellanrum. Jag gillar doktor Simon som droppat en lovande karriär för att rädda sin syster River och har funnit sig i ett liv på flykt. Lite snobbig ibland, men faktiskt en riktig hjälte. Jag gillar River, ett oskyldigt offer för dunkla regeringsexperiment. Hon känns inte riktigt redo för verkligheten men försöker så gott hon kan och överraskar ständigt, på både skrämmande och charmerande vis. Jag gillar Book, den mysko men trygge prästen som vet oväntat mycket om vapen och regeringshemligheter och försöker gå en svår balansgång i en hård värld. Jag gillar Jayne, skeppets "muskler", som kan falla för frestelser och rentav svika, men inte är för hårdhudad för att skämmas för det i efterhand och vars one-liners känns så avväpnande omedvetna. Jag gillar skönheten Inara, som likt Mal försöker ge sken av att vara kallare än hon är. Jag gillar mekanikern Kaylee, som kan säga några vänliga ord till och med när hon kämpar för sitt liv. Jag gillar det välvilligt käbblande paret Wash och Zoe, där rollerna stark och svag har switchats om på ett sätt som borde bli ett politiskt korrekt statement om könsroller men som istället känns helt rätt. Jag gillar att skådespelarna känns födda till att spela dessa roller - även de som övertygat i andra sammanhang.

Jag känner det här gänget, helt enkelt. Någon sekund innan Simon slår Mal på käften i "Serenity", en nog så chockerande handling från hans sida, så tänker jag "nu kommer han nog slå honom på käften". Det är en fröjd att se, och samtidigt så vill jag inte välja sida. Jag förstår ju hur de båda tänker och resonerar. Är detta ett problem? Gör det mig okapabel att recensera filmen för en "oinvigd"? Kanske, men mer om det senare.

Hade jag inte sett serien, hade "Serenity" inte fått en femma - det är jag säker på. I det här fallet känns det ändå som om den bör bedömas i sitt sammanhang. Det tänker i alla fall jag göra - allt annat vore snudd på förräderi.

Fox la ju ner "Firefly" innan serien ens fått en ärlig chans att hitta sin publik och enligt all logik skulle det ha varit slut där. Men Universal plockade upp bollen som Fox släppte och det känns fantastiskt kul att mot alla odds få träffa dem igen, på stor duk därtill! Man ska inte hymla med att "Serenity" delvis ska ses som en present till alla de fans som gjorde att DVD-boxen sålde så makalöst väl. Men även jag, som hade fröjdat mig åt att hälsa på en stund på skeppet för att se vad som hänt sedan sist, inser också att man inte kan göra en långfilm bara för "kompisarna". Även de oinvigda bör ha en chans att hänga med och ha kul. Inte minst om man när naiva drömmar om en säsong 2 i kölvattnet efter filmen.

Det blir alltså en väldigt svår balansgång som måste företas, och jag måste säga att Whedon hanterar den mycket väl. Prologen ger nykomlingarna en hel del viktig info och reder samtidigt ut några gåtor som de trogna tittarna grunnat över. Ungefärligen i den stilen fortsätter det. Så lite tid som möjligt förloras på exposition, men visst märks det att vissa repliker är ämnade åt att inviga en ny publik. Jag hoppas och tror att det funkar.

Vad jag är mest osäker på är ifall personligheterna på skeppet hinner presentera sig ordentligt för de nyanlända. Det tog till exempel ett tag innan Mals ljusare sidor kom fram ordentligt i serien. Han löper samma risk här, där vi ofta ser hans domderande sida, särskilt när han ilsknar till och, som han själv uttrycker det, begär mer av sin besättning än han någonsin gjort förut. Generellt kan man säga att alla beter sig konsekvent, men att alla har fler sidor man inte hinner se.

Som vanligt planeras något olagligt när vi i en superläcker åkning (eller två åkningar, snyggt ihoplimmade) återvänder till det slitna, gamla skeppet. Som vanligt grälas det. Både Inara och Book lyser dock med sin frånvaro. De saknade tu dyker upp senare (var inte orolig, bäste browncoat!) men det finns andra saker som gör att filmen inte känns som ett extra långt avsnitt av "Firefly". Varken hästar eller kor syns till och även på andra vis är idén om vilda västern i rymden inte lika närvarande. Temasången ("...you can't take the sky from me, since I found Serenity...") hör vi inte ett knyst av. Faktum är också att de roliga replikerna duggar något glesare. De saknas inte, nejdå, men de är liksom inte huvudpoängen.

Chansen har istället tagits att braska på med ett riktigt rymdäventyr. Att visa större flottiljer av skepp, öka insatserna, avslöja ännu större hemligheter än man anat förut och framförallt ge den vinddrivne, frihetssökande och ständigt flyende Malcolm chansen att till slut ta initiativet och kämpa för något han tror på.

Både reavers och alliansen får plats i rutan, ibland exakt samtidigt med dramatiska följder. Hot finns överallt men farligast är en lågmäld agent som med hela sitt hjärta tror att han gör det rätta när han röjer undan alla oskyldiga som står mellan honom och hans mål. Hans förklaring om sin roll i det stora sammanhanget är nog så intressant, särskilt som Mal inte kan kontra med en lika fast övertygelse. Här återfinns ett av seriens stora teman. Vad är det, förutom revanschlusta och frihetslängtan, som driver kaptenen? Book säger vid ett tillfälle rakt ut att han inte bryr sig om vad Mal tror på, bara det är något. Vad han landar på kan nog sammanfattas i den väldigt Malska frasen "I aim to misbehave".

Agenten jagar förstås River som ofrivilligt, i ännu högre grad än i serien, driver handlingen framåt. Följderna av de experiment hon utsatts för blir ännu tydligare och kommer till ännu mer praktisk användning. Och även efter händelserna i sista avsnittet är det långt ifrån självklart att hon och Simon borde vara kvar på skeppet. Men för vems säkerhet, i första hand?

På den underhållande vägen mot hemska och eventuellt nästan för dramatiska avslöjanden passerar vi både tragedier och triumfer, kärlekstrubbel och action som är farligt nära ögongodis. Nämnas bör i alla fall att balettkunniga Summer "River" Glau slåss med både grace och effektivitet när hon väl kickar igång. Men även om en ny fightingestetik har letat sig in i filmen har bildberättandet gjort ett lyckat hopp över till vita duken, snyggare och dyrare men fortfarande med den där råa dieseldoftande känslan. Stundtals kaotiskt skildras den stundtals kaotiska tillvaron och även de digitala effekterna känns ofta som om de hamrats på plats med en slägga istället för att försiktigt ha layoutats dit av timida händer. Tänk dig raka motsatsen till Kubricks rymdskeppsdans i "2001", och föreställ dig att detta är något positivt, för det är det i det här fallet.

Är då filmen, sedd ensam, lika fantastisk som serien var till sin helhet? Givetvis inte. Inget budget i världen kan kompensera för möjligheten att gradvis avslöja hemligheter och etablera personligheter under en säsong. Behovet att behaga både gamla och nya tittare märks också ibland, som sagt.

Kan man sätta full poäng på en film som tampas med sådana svåra "problem"? Ja, det kan man, om den kämpar med en sådan inspirerande kamplusta som här. Från den underhållande starten, via den mardrömslika Miranda-hemligheten, fram till finalen, med sorgkantad desperation mitt under intensiv action, påminner mig filmen om seriens storhet samtidigt som den hittar sin egen ton. Jag tänker inte påstå att den är felfri men den är vad jag hoppats på. Det är, ska betonas, inte alls samma sak som en film som lismande stryker runt benen på en och vill bli omtyckt. Whedon har istället för att förse oss med ett avsnitt till tagit ut svängarna ordentligt, han har fattat beslut som han vet kommer väcka ont blod bland många tittare och det ska han ha respekt för. Det ger också filmen en känsla av gedigenhet, lyfter den över eventuella farhågor om en pliktskyldig "sista portion".

Det här är Whedons film och vare sig "Serenity" ska ses som en värdig final på serien eller en spännande nystart så är den vad både han och alla fansen är värda: en osannolik chans väl använd. Många gåtor som krävde svar har fått sådana, och dörren till vissa gåtor som Whedon inte ville besvara har stängts med en dov och värdig klang.
"You'll have to tell me about that someday."
"No I don't..."

Om det nu blir så att vi aldrig får se Serenity flyga ut mot nya planeter så känns det lite lättare att leva med det. DVD-boxen står i hyllan, och om några månader kommer den ha sällskap av en långfilm.

© Anders Lindahl
2005-11-22

(C) NBC UNIVERSAL TELEVISION DISTRIBUTION

(C) NBC UNIVERSAL TELEVISION DISTRIBUTION

(C) NBC UNIVERSAL TELEVISION DISTRIBUTION

Originaltitel: Serenity
USA, 2005
Regi: Joss Whedon
Med: Nathan Fillion, Morena Baccarin, Adam Baldwin, Ron Glass, Summer Glau, Sean Maher, Jewel Staite, Gina Torres, Alan Tudyk, m fl

Genre: Action, Drama, Sci-fi, Äventyr
Svensk biopremiär: 2005-11-25
Hemmabio: 2007-03-28

Relaterat: Firefly: säsong 1 (2001)

Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer

Relaterat ur russinbloggen
2006-04-11: "Serenity" blir Universals första HD-DVD







     

Dela |