The Hills Have Eyes 2 (1985)

Hunden har en flashback!

0 russin

Jag ska göra processen ovanligt kort; "The Hills Have Eyes 2" suger.

Den är dålig på samma sätt som valfri "Fredagen den 13:e" - fast överraskande nog något mindre blodig (åtminstone fram tills likhittarfasen inträder mot slutet). Huvudpersonerna, ett gäng motorcyklister som ska ut i öknen och tävla, är nästan alla unga och tror att de är coola. Ja, vad säger väl "jag är cool" bättre än en tandpetare i mungipan och en näsduk runt huvudet? Ibland spexar de och kommer med dåliga små sketcher och någon har trott att dessa är roliga nog att få vara med i filmen. Ja, det är väl så sorgligt att någon faktiskt till och med har skrivit dem. Denne någon är Wes Craven.

Cravens egna "The Hills Have Eyes" är en grym och riktigt lyckad 70-talsrysare i samma skola som "Motorsågsmassakern". Åtta år senare skulle temat om mordiska galningar ute i öknen åter undersökas, eller snarare lite nya pengar tjänas. Resultatet är monumentalt ointressant. Det är knappt att det kan klassas som skräck ens.

Robert Houston är tillbaka (han hör även här till de bättre skådespelarna) och har blivit tillsammans med Ruby, den innerst inne goda vildkattan från ettan. Åtta år i civilisationen har förvandlat henne till en ansvarstagande medelsvensson kallad Rachel. När Bobby av förklarliga skäl inte pallar att åka ut i öknen för att övervaka testningen av hans revolutionerande motorcykelbränsle ställer hon upp, så att Houston inte behöver vara med så mycket i filmen.

Bussen bryter förstås ner ute i hettan när idioterna (som alla glömt att det blivit sommartid) ska spara tid genom att gena tvärs över öknen. Mitt i ingenstans behöver de bensin och ger sig ut att leta. Gissa vad som händer sedan.

Tillbaka är också hunden Beast och inte minst den otäcka Pluto (Berryman), något mindre otäck här när han exempelvis klättrar runt bland klipporna och gurglar "sitting ducks...". Men, som han själv säger, han är inte den enda galningen därute. En av de andra är, som ni kanske gissat, regissören. Den tredje kallas "The Reaper" och kommer snart skörda tonårsliv så det står härliga till, utan någon uppenbar anledning annat än att namnet förpliktigar.

Där ettan var brutal och oförsonlig känns tvåan tillrättalagd. Om den varit slipad hade den kunnat kallas det, men här saknas kompetensen för ett slikt adjektiv. Rachels första dust mot Pluto är talande, en tafatt koreograferad kamp utan nerv. Det här känns faktiskt som debutfilmen av någon stackars kille som sedan hade vett nog att byta karriär. Ingenting fungerar, skämten imploderar, skräcken är löjeväckande, klippningen förvirrande, idéerna i bästa fall konstiga.

För att nå långfilmslängd används sedan flashbacks till den grad att de stackare som såg filmen på bio egentligen borde ha fått betala halva priset. Till och med hunden har en flashback! För total succé har tillbakablickarna försetts med ny, menlös "skräckmusik" som tillsammans med klippens ryckiga inplacering i filmen förtar ursprungskänslan helt. Ansvarig för dessa toner är Harry Manfredini, som komponerat till bland annat en handfull "Fredagen den 13:e"-filmer.

Om ettan var gjord med avsikten att uppröra och skaka om tittaren så känns tvåan gjord för att behaga ungdomar. Inte bara med skräck och en gnutta sex utan med motorcross! Tyvärr underskattar Craven ungdomar å det grövsta och resultatet blir en film ingen kan gilla. Eller ens hata.

Faktum är att filmen mycket väl kan fungera som en sådan där rulle man halvtittar på och hånar i goda vänners lag. Det gör inte att betyget höjs, men det kan vara värt att nämna att detta värde eventuellt finns därinne någonstans. Och den blinda, synska tjejen är ganska glad och trevlig. Inte heller det kan rädda Cravens heder, men hånas mindre ska det som hånas mindre bör. Med det sagt, här kommer ett överkryssat russin. Se upp!

© Anders Lindahl
2005-06-08


Tack till Atlantic Film för recensionskopia


Originaltitel: The Hills Have Eyes Part II
USA, 1985
Regi: Wes Craven
Med: Tamara Stafford, Robert Houston, Kevin Spirtas, John Bloom, Penny Johnson, Michael Berryman, m fl

Genre: Skräck

Relaterat: Ögon i natten (1977)







     

Dela |