Salo eller Sodoms 120 dagar (1976)
Vidrigt men givande
Visst kunde det vara jobbigt att åka på läger eller kollo i ungdomens dagar. Men efter att ha beskådat ”Salo” så känns ändå knopknytandet och grötkokandet rätt harmlöst. För visst är det så att man hellre tömmer latrinen i en grop i skogen än serverar den till middag?
En del filmer har en viss mystik runt sig och blir offer för vildsint spekulation – ofta innan man ens sett dem. Tänk bara på Tobe Hoopers ”Motorsågsmassakern”. En film som fortfarande sätter skräck i folk, oavsett om de sett den eller inte. Titeln och ryktet målar i det fallet upp en ganska oförtjänt bild av vad filmen egentligen handlar om. Samma öde har även drabbat ”Salo” som i de flestas ögon är liktydigt med ”filmen där de äter bajs”. Förvisso ett helt sant påstående men som så ofta förr har kontexten ryckts bort. Nämligen att ”Salo” i själva verket är en rätt stillsam, lätt obehaglig politisk allegori. Här finns en del ganska vidriga scener men de känns inte fullt så spekulativa och sensationslystna som filmens rykte gör gällande.
”Salo” handlar om ett sällskap herrar i medelåldern. Herrarna refererar till varandra som ”Biskopen”, ”Presidenten”, ”Hertigen” och ”Rådmannen”. De tar ett större antal ungdomar till fånga och förflyttar dem under vapenhot till ett herresäte på den italienska landsbygden. Väl där får ungdomarna ta del av de regler som de kommer att bli tvungna att leva hädanefter. Här existerar ingen nåd, inget medlidande eller medkänsla. Utövande av religion är förbjudet. Det normala är bannlyst.
Till synes är herrarnas syfte att få utlopp för varje perversion eller avvikande sexuell böjelse i så hög grad som möjlig. I klarspråk innebär detta på sann Aftonbladet-svenska att ungdomarna är ”sexslavar” i huset. För att komma i stämning samlas alla varje dag i orgiesalen, där prostituerade underhåller med kittlande små anekdoter om sina upplevelser i arbetslivet. Där emellan pågår en ständig förnedring där våld och våldtäkter till slut blir en del av vardagen.
Känslan av hopplöshet är total och kanske är det denna känsla som bäst definierar filmen. Man vet nästan från första stund att det inte stundar något lyckligt slut, ingen kommer förändras och helt plötsligt bli snäll och det går inte att föreställa sig vad för räddning som skulle kunna komma ungdomarna till nytta.
För att överleva i en ond miljö får man ofta höra att man måste bli ond själv. Pasolini visar på två olika sätt varför detta är lönlöst. På ena sättet genom ungdomarna, som efter en tid i huset vänder sig mot varandra istället mot sina förtryckare. De anger varandra som regelbrytare för de fyra herrarna. Skvaller och inställsamhet som en överlevnadsinstinkt liksom. Det hela ger ändå ingen utdelning. Ondskan är kompakt, oföränderlig och försöker du bli en del av den äter den upp dig.
Det andra sättet är genom de unga vakterna som till synes innehar en högre status än sina olyckliga medmänniskor. I verkligheten är de lik förbannat fångar under de styrande, som ser med samma förakt på dem som på de tillfångatagna ungdomarna.
Kontrasten mellan herrarna och ungdomarna, såväl vakter som fångar, understryks på många sätt. Den mest uppenbara samhällsallegorin är inte svår att skrapa fram – med tanke på herrarnas titlar. När ”Presidenten” sätter på en av sina ”medborgare” så framstår Pasolini som en arg samhällskritiker som drämmer till med storsläggan. Men Pasolini målar även med mindre penslar - filmen knatar ju på i ett rätt långsamt tempo som ger stora möjligheter för regissören att leka med stämningar, utsvävningar och foto. Och det finns många andra aspekter än samhällskritik i filmen som gärna tål att diskuteras och likaså förekommer gott om symbolik i både dialoger och scenografi. Referenserna till andra verk förutom De Sade, såsom Dantes Inferno, funkar också bra och spär ytterligare på undergångskänslan som finns i filmen.
Att sätta betyg på ”Salo” är inte så lätt. Troligtvis är det just därför jag ger den 4:a, om än en svag sådan. Här finns mycket tänkvärt att fundera över, massor med öppningar för egna tolkningar, scener man aldrig sett maken till om man inte grävt djupt i sortimentet på Golden Rose Video och väldigt mycket känslor. Men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar filmen eller inte. Min sedvanliga frågeställning som recensent brukar vara ”bra” eller ”dålig”. I detta fall får jag ändra min skala till ”se” eller ”inte se” och då hamnar ”Salo” definitivt på ”se”.
© Johan Hultgren
2005-03-29
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
”Salo” är en av de mest värdefulla dvd-filmer som givits ut. Det vill säga det amerikanska bolaget Criterions utgåva från sent 90-tal. Criterion fick rättighetsproblem och tvingades dra in utgåvan, vilket ledde till att endast ett litet antal finns kvar och således trissades värdet snabbt.När filmen kom till Sverige på 70-talet släpptes den, konstigt nog, helt fri av censuren och utgåvan som Atlantic Film nu släppt i en snygg digipack på dvd är mycket riktigt inte censurerad. Tyvärr saknas extramaterial men utgåvan står sig väl mot andra länders varianter. Bilden är helt okej och ljudet är adekvat och tydligt. Att bilden inte är anamorfisk är dock tråkigt. Men på det hela taget är det en köpvärd utgåva av en film som tidigare inte varit så lätt att få tag på.
Originaltitel: Salò o le 120 giornate di Sodoma
Italien, 1976
Regi: Pier Paolo Pasolini
Med: Paolo Bonacelli, Giorgio Cataldi, Umberto Paolo Quintavalle, Aldo Valletti, Caterina Boratto, Hélène Surgère
Genre: Drama
