Hur gammal blir en alv?

Artikeln som blev för lång, eller En halvbra guide till Tolkiens värld


Du har sett "Sagan om ringen"-filmerna, kanske flera gånger. Du har kanske till och med läst böckerna och ofta undrat över de större sammanhang och historiska detaljer som antyds titt som tätt. Du känner att du inte riktigt har koll på de väsen och pryttlar som fyller Tolkiens värld och skulle vilja veta lite mer - utan att nörda ner dig totalt, läsa appendix och den högtravande Bibel-wannabe:n "Silmarillion" eller köpa en dyr referensbok där illustrationerna av orcher, ollifanter och platser inte alls stämmer med vad du föreställt dig. Den här garanterat illustrationsfria artikeln är för dig, och i viss mån för dem som faktiskt har nördat ner sig totalt och gärna vill leta sakfel som de sedan raskt mailar och vänligen upplyser mig om (gärna med hänvisning till Obskyrt brev #142 rad 67).


Här är sålunda en guide skriven av entusiast snarare än superexpert, som först med leda och sedan stigande fascination läst "Silmarillion" och Tolkiens appendix till Ringen-trilogin, och tycker att runtikring-faktan ofta faktiskt är väldigt intressant. En entusiast som, ska tilläggas, hyllar Jacksons filmer med samma tröttsamma iver som böckerna och därmed i viss mån kan uppfattas som kättare av fundamentalisterna.

På grund av min totala brist på förtjusning för vissa översättningar av Tolkiens verk används också i viss mån i texten enkelt försvenskade namn och ord, som man inte ska skåda alltför noga i de semantiska sömmarna. Istället ska man efter att ha läst den här artikeln plocka upp ett exemplar av "Silmarillion" på engelska om man vill veta mer.

Om "Silmarillion"
Tolkiens värld målas upp i detalj i "Silmarillion", en samling texter som JRR bearbetade under större delen av sitt liv och som hans son Christopher sammanställde efter författarens död. I korrespondens och andra texter kan man hitta rader från Tolkien som i viss mån motsäger detaljer i "Silmarillion", vilket förstås givit upphov till närmast teologiska debatter och "trosriktningar" bland fansen, inte minst gällande Tolkiens syn på döden för både alver och män. Boken beskriver jordens första ålder (för att sätta saker i perspektiv utspelar sig ringentrilogin under jordens tredje ålder). "Silmarillion" är en komplett skapelsemyt, till bredden fylld med namn och pompösa formuleringar, men också med en röd tråd av jordens invånares fria vilja, vilken de större makterna sällan eller aldrig sätter stopp för. Samtidigt präglas många berättelser av en ödesbundenhet med klara drag av grekisk mytologi. Alver och människor tillåts hur som helst göra enorma misstag vilket tillsammans med illviljan hos en viss Melkor förklarar skapelsen brist på perfektion. Parallellerna till Bibeln är förstås glasklara, vilket är föga överraskande från en katolsk författare. Det återkommande temat är kampen om silmarillerna, trenne fantastiska juveler (innehållandes ljuset från ett par lika fantastiska träd) som skapades av alven Feonor, stals av den onde Melkor och blev föremål för en evig kamp. Efter de berättelser som kretsar kring silmarillerna hittar man slutligen historier om Númenórer, ringarnas tillkomst, mm.

Världen och Middle Earth
Iluvatar (som enkelt uttryckt är att likställa med Gud) och hans, genom tanken, skapade Heliga Ainur/undersåtar/minigudar/änglar skapade tillsammans världen genom att de först gjorde en musik som Iluvatar sedan visualiserade och slutligen också, när han märkte entusiasmen hos gänget, gjorde verklig så att de skulle kunna bo däri. Processen skulle alltså kunna liknas vid hur en låt får en video, varpå bandet ger sig ut på turné och spelar live. De av de heliga som valde att leva i Arda/världen kallades Valar, om någon nu undrar. Valarna fann nu att världen de sett ännu inte var klar, och de satte raskt igång med att försöka bygga i ordning den lika fint som i sången.

Detta berättas i den pompösa och ganska tröttsamma inledningen av Silmarillion, där dock en del "viktig" info framkommer. Såsom att alla problem i världen beror på den stolte och trotsige Ainuren Melkor (senare mest känd som Morgoth) som redan från början spred dissonans i musiken, hade egna planer och slutligen blev världens fiende nummer ett. Hela tiden motarbetade han missunnsamt Valarnas verk. Sauron och bland andra Balrogerna var andar som sällade sig till Melkor och hans onda kamp när den väl började föras nere på jorden. Sauron, Melkors "förstelöjtnant", beskrivs som lika ond som Melkor, vore det inte för den detaljen att han inledningsvis tjänade en annan och ej sig själv. Han är väl att jämföra med Darkness i "Legend"; inte störst och värst men stor och illa nog.

Av dessa, och de otaliga andra mäktiga väsen som presenteras i Silmarillion, är det förstås mest Sauron man tydligt märker av i ringen-trilogin. Så dags styr han endast med skräck och makt, men värt att nämna är att Sauron en gång i tiden hade en sällsynt förmåga att ge ett trevligt intryck och med till synes klokt tal förgifta folks tankar. Gandalf träffar som bekant också på en Balrog, som lurat kvar i underjorden efter det sista stora slaget mellan Melkor och de goda.

Konsekvensen av stridigheterna är att jordens tilltänkta perfektion endast manifesterade sig i Valinor i väster, där Valarna bodde. Österut, över havet, föddes alverna i Middle Earth men redan tidigt valde många av dem att bo i Valinors trygghet.

Dvärgar
Dvärgarna är en slags tjuvstart. Aulë, en av Iluvatars undergudar, skapade dem i sin otålighet, innan människor eller alver hunnit färdigställas av Iluvatar själv. Iluvatar lät dem i sin storsinthet leva på villkor att de stuvades undan tills hans "barn" hunnit ta jorden i besittning. Eftersom de skapades i en tid av oro är dvärgarna robusta och tåliga. De lever längre än människor men är alls icke odödliga, gillar berg och ädelsten mer än sådant som växer och är i största allmänhet alvernas motsats. Även om dessa släkten sällan har varit sådär jättetajta och till och med legat i krig så är det i den tredje åldern (Ringen-trilogins ålder) dock inte frågan om något hat dem emellan, mest misstro och käbbel. De delar inte minst en rejäl avsky för Orcher.

Alver och människor
När jorden var klar, och dvärgarna lagts undan, skapades Iluvatars barn. De kommer i två modeller; alver och människor.

Valarna blevo mycket förtjusta i alverna, som kom först, och tyckte de var jättefina. Eftersom Melkor fortfarande utgjorde ett stort problem så hade det varit bäst om alla alverna hade valt att bo med Valarna i den skyddade oasen Valinor, men en del var nu inte så hugade, utan byggde sina liv och klaner i Middle Earth. Vissa lämnade också Valinors trygghet efter att Melkor sått misstro och tvedräkt.

Alver dör inte av hög ålder - de lever så länge världen lever. En alv kan förvisso dö i krig, men chansen är god att han senare får återvända från Mandos salar dit han då färdas. Ärligt talat är jag inte säker på hur lång väntetiden är, eller om återkomsten består i en reinkarnation där personens tidigare minnen också suddas ut, men Haldirs död vid Hornburg i filmatiseringen av "Sagan om de två tornen" ska nog betraktas som en rejäl uppoffring i alla fall - särskilt med tanke på hur mycket alverna älskar jorden, som de ju hinner lära känna mycket bättre än människorna.

Av både filmerna och böckerna kan man lätt få intrycket att alverna är oerhört förnuftiga och lite vuxet goda mest hela tiden, men i "Silmarillion" märks det att de kan uppvisa väldigt mänskliga drag - i en negativ bemärkelse. De kan både förråda varandra och bete sig väldigt oförnuftigt. Genom större delen av boken löper exempelvis som en röd tråd den okloka ed som Noldor-alverna svär och som ställer till enormt lidande.

Tolkien ordar föga om detaljerna kring människornas tagande av jorden som boning, utan nämner mest att en del av dem sedermera kommer vandrande österifrån flyende ifrån ett antytt hot och istället för att finna lugn och ro blir inblandade alvernas och Melkors konflikt. Vissa väljer den goda sidan medan andra faller för Melkors retorik och löften och då per definition blir mer eller mindre onda.

Människorna är som bekant varken odödliga eller lika vackra som alverna, och ter sig vid en jämförelse ganska primitiva. De är mindre pålitliga till sitt sinn och söker krig och konflikt med samma förtjusning som de flesta alver går omkring och pratar med träden. Eftersom deras tid på jorden är begränsad omnämns de med en snygg formulering i Silmarillion som "gästerna". Man kan tycka att alverna minsann fått allt och människorna verkligen dragit en nitlott, men så verkar inte Tolkien se på det hela. Döden, vilken inte är slutet, omnämns som "människornas gåva", tillsammans med en lust hos människorna att vilja se mer och färdas längre. Det är Melkor, fienden, som fått människor att frukta döden.

Mellan alver och människor har det förekommit en del osamshet, men även gamla förbund. Det var ju både alver och människor som tillsammans knäckte Sauron senast det begav sig – när Isildur tog ringen, dog och blev av med den. Under ett av de tidigare stora slagen mellan Iluvatas barn och Melkors horder stod människor både för stor heroism och avskyvärt förräderi; så alverna är av tradition lite skeptiskt inställda till det kortlivade släktet.

Orcher
Orcher är förvanskade alver, Melkors handarbete. När alverna börjat ta sina första nyfikna steg under stjärnorna rövades en del bort och i Melkors gömslen förändrades de till sin raka motsats. Detta vederstyggliga tilltag betraktas allmänt som Melkors allra värsta dåd, vilket inte säger så lite.

Orcher kivas gärna sinsemellan men sparar sitt verkliga agg mot människor och alver och är Saurons favoritverktyg i krig då de är skapade till att vara ondsinta och grymma.

Kärlek mellan alver och människor
Att alver och människor blir ihop är inte helt vanligt, vilket inte är så konstigt med tanke på alvernas odödlighet och människornas brist på sådan, men ibland är kärleken stark nog. Ett undantag är Beren och Luthien vilkas händelserika öde "Silmarillion" förtäljer och Aragorn nynnar lite om i "Fellowship"-filmen. Sedan har vi också människomannen Tuor och alvkvinnan Idril som till och med får barn tillsammans. Deras son Eärendil är far till den inte helt okände Elrond och även Elros. Dessa båda kallades halvalver och ställdes småningom inför ett val; att bli alver eller människor. Elrond gjorde det trygga alvvalet, medan Elros djärvt faktiskt tog på sig människohatten och därmed också satte den på alla sina ättlingar. För Elronds barn fanns dock möjlighet att välja sida kvar, vilket ju blir skriande aktuellt för allas vår Arwen.

Historien om hur Elronds dotter Arwen är beredd att offra sina Alv-bonusar för Aragorns skull är tydligt nedpräntad av Tolkien i ett appendix till trilogin, men han lägger inte alls samma krut på den i själva romantrilogin som Jackson och company gör i filmerna.

Aragorn och Númenórerna
Det torde väl inte ha undgått någon att Aragorn / Strider / Vidstige är mer än en hedersam obygdstraskare med ett trasigt svärd. Han är ättling till Isildur och sålunda rättmätig tronföljare. Lite bakgrund följer...

Medan många människor hjälpte Melkor i det stora slag där han slutligen kvästes, och andra inte valde sida alls, fanns det människor som stred tillsammans med alver och Valar. Som tack fick de extra långt liv, befriades från sjukdomar och fick en fin ö att bo på. Som allt annat i Tolkiens värld har människorna härifrån många namn, beroende på vem som pratar om dem, men en vanlig benämning är också Dúnedain, kungar bland män. Deras första kung var Elros, för att knyta ihop säcken någorlunda.

Númenórernas ö låg mellan Valinor och Middle Earth, som trots Morgoths frånvaro nu var en ganska otäck plats. Hans lögner hängde kvar och så småningom tog Sauron alltmer upp hans fallna mantel. Númenórerna fick inte segla till Valinor, vanliga dödliga som de trots allt var, utan begav sig till en början istället ibland till Middle Earth där de spred hopp och kunskap hos människorna. Tanken på döden blev efter hand allt otäckare i deras hjärnor, och de försökte med alla medel förlänga sina liv, eftersom inte ens Valarna kunde berätta för dem vad som hände människorna efter slutet. Deras stigande upproriskhet blev etter värre när en kung blev så mäktig att han tvingade Sauron till underkastelse och tog honom som gisslan, något Sauron förstås inte var sen att utnyttja, lögnaktig och lömsk som han var. Snart så tillbads den fördrivne Morgoth officiellt i Númenór, snarare än Iluvatar, med människooffer och allt - i hopp om att han skulle ge dem odödlighet. Några av Númenórerna behöll dock sin lojalitet mot de goda makterna, däribland Elendil, far till Isildur. Och därmed börjar bitarna äntligen falla på plats.

Till slut bröt Númenórerna mot påbudet och seglade på Saurons ivriga inrådan med krig i hågen till Valinor, i hopp om att få evigt liv på jorden. Givetvis blev det pannkaka av alltihopa, varpå inte bara de själva gick under utan också hela ön Númenór med alla dess invånare. Valinor flyttades av Iluvatar för alltid bortom människors räckvidd och de enda överlevande bland Númenórerna var Elendil och hans följe, som vägrat kungens order om att dra ut i krig. Dessa slog sig ner i Middle Earth.

I Gondor i söder fanns lejonparten av númenórerna, de viktigaste borgarna och de största arméerna. Det hände sig dock att häxkungen av Angmar (ingen mindre än den värste Nazgûlen) flyttade till det närliggande Mordor och tillsammans med de andra vålnaderna tog över Minas Ithil (som alltså sedan kallas Minas Morgul). Deras uppsåt var i första hand att förbereda för Saurons återkomst. Med retsamma ord lockade häxkungen en av Gondors arvingar till envig. Kungen tackade ja och försvann. Så kom det sig att Gondor blev utan kung och en steward tog hans plats. Denna tradition uppehålls ända in i trilogins tid, där gamle sure Denethor sitter vid foten av tronen och motvilligt inväntar kungens återkomst. Boromir och Faramir är hans söner.

Andra av númenórerna tog norra Middle Earth som sitt, och där uppehölls (något som var väldigt viktigt på den här tiden), en obruten kedja av ättlingar till första kungen (i vilken Aragorn är en sen länk). I norr slogs även de ofta mot häxkungen av Angmar. Sedermera blev den norra grenen efter långa krig och elände en skara vildmarksvandrare, snarare än härskare, och hobbitarna som levt under deras välvilliga makt hittade nya styrelseformer.

Aragorn, född i denna bistra tid, uppfostrades efter faderns död av Elrond i Rivendell och hans identitet hölls hemlig eftersom det var rimligt att anta att Sauron ville finna tronföljaren och förgöra honom. I Rivendell stötte han på Arwen, Elronds dotter, och så tog deras kärlek sin början. Innan han gavs möjlighet att fokusera på kärlekslivet och slutligen axla sitt kungaansvar hade han dock hunnit uträtta en hel. Nämnas kan att Aragorn under namnet Thorongil en tid tjänade Denethors far och uträttade stordåd i Gondor och söderut. Denethor själv var inte så förtjust i främligen och anade kanske redan då att denne man skulle kunna lägga anspråk på den makt som annars skulle tillfalla honom i egenskap av näste steward.

Minas Tirith och andra pampiga platser
Minas Tirith är en borg som ursprungligen var ett försvarsfäste i närheten av staden Osgiliath. Osgiliath, som ligger mycket nära Mordor, är dock övergiven när det drar ihop sig för konungens återkomst, så den vita, sjumurade borgen är Gondors viktigaste plats. Det ursprungliga namnet var Minas Anor, men tornet döptes sedermera om efter en känd gammal alvborg. Mången illustratör har misslyckats med att tolka om Tolkiens detaljerade beskrivning av borgen, genom vilken ett klipputsprång från de bakomliggande bergen löper ända fram till yttersta muren. I trailern för "Sagan om konungens återkomst" kan man dock skymta Minas Tirith både en och två gånger och det ser mycket lovande ut. Staden återkommer också en smula i första filmen, när Gandalf åker iväg för att läsa på om ringen men det är i dessa scener svårt att få en helhetsblick över stället. I MT huserar Denethor.

Minas Tirith hade en systerborg på randen till Mordor som, likt så mycket annat, övertagits av fienden och numera kallas Minas Morgul. Dit vill man inte åka på semester men vissa är så illa tvungna att ta den vägen.

Orthanc är det oförstörbara torn som står i Isengard. En steward gav Saruman nycklarna till Orthanc emedan han på den tiden verkade vara en hyvens man och syntes en värdefull allierad till goda människor - vilket ju också var hans uppgift från början. Tornet och dess omgivningar är livfullt beskrivna av Tolkien i "Sagan om de två tornen".

Barad Dûr, det torn i skuggan av vilket Orthanc bara skulle se ut som en knappnål, har rivits och återuppbyggts och är Saurons fäste. Detaljerade beskrivningar lyser med sin frånvaro, vilket bara understryker dess hotfullhet.

Helm's Deep kallades så efter den Rohan-kung som där höll ut under en lång, vintrig belägring och brukade gå ut om natten för att dräpa fiender och eventuellt äta dem. I Helm's Deep ligger borgen Hornburg, skådeplats för de största drabbningarna i "Sagan om de två Tornen" (som inträffar långt efter Helms död).


Rohan, en kort påminnelse
I Rohan lever ett hästkunnigt folk som av gammal tradition stödjer och stöds av Gondor i tider av kris och krig. Theoden är Rohans gamle kung som Gandalf väcker ur Grimas väv av lögner i "Sagan om de två tornen". Hans stridsbenägna brorsdotter Eowyn blir mäkta förtjust i Aragorn vid första ögonkastet, men det framgår betydligt tydligare i filmen än i boken varför Aragorn inte besvarar känslorna.

Gandalf och andra trollkarlar
För att få veta mer om Gandalf och hans gelikar får man söka sig till Tolkiens tillagda skrifter. Istari, trollkarlarna, dyker upp i Middle Earth en bit in i den tredje åldern och har sänts västerifrån (från Valarna får man anta) för att bekämpa Saurons växande makt och ena de som är emot honom, dock utan att bekämpa "hans makt med makt" eller hotfullt styra och ställa över alver och människor. De sägs ha varit fem, varav de mäktigaste var Saruman, som ju skötte sitt jobb synnerligen illa, och Gandalf. Den enda övrige som omnämns i trilogin är Radagast, en trollkarl som i första hand brydde sig om djur och fåglar och hade föga inverkan på kriget om ringen.

Palantirer
Dessa seende stenar med vilka man kunde se långt och kommunicera trådlöst fingo númenórerna av alverna när de fortfarande bodde på ön. Efter flytten till Middle Earth spreds palantirerna. En del försvann, någon hamnade hos Sauron och en annan hos Saruman, medan en tredje fanns i Minas Tirith. Hur de fungerar rent tekniskt framgår inte, men det rör sig förstås om någon slags magi.

Vilka har ringar och varför
När Melkor var knäckt för gott men Sauron fortfarande vandrade omkring i Middle Earth i behagfull skepnad gjorde han sig vän med de hantverkskunniga alverna i Eregion. Han åsåg och hjälpte dem att göra ringar vari stor makt inneslöts och knåpade samtidigt ihop en egen ring i hemlighet. En ring att ... ja ni vet hur visan går.

Alvernas ringar var mycket mäktiga, så för att göra en ring som utövade makt över dessa tvangs Sauron ingjuta mycket av sin egen kraft i föremålet, vilket förstås var ett djärvt vågspel. När han bar ringen blev han varse vad de andra ringbärarna gjorde, men alverna var inte fullt så lättlurade som han hoppats. De märkte hans list och flydde med de tre mäktigaste alvringarna: Narya, Nenya, and Vilya. Med dessa, som gjordes osynliga för Sauron, kunde man rentav hejda tidens tand, något som märks av i Lothlorien där Galadriel går omkring med Nenya på fingret. Hur som helst, ett ständigt krig mellan Sauron och alverna tog sin början.

Av de ringar Sauron ändå fick med sig delade han ut sju stycken till dvärgarna, vilket inte heller gick som han önskat, svårstyrda och envisa som dvärgar nu en gång är. Bättre lycka hade han med människorna. De nio som fick ringar åtnjöt till en början stor framgång och till synes oändligt liv, men dukade en efter en under för ringens makt och blev skugglika slavar åt Sauron, Nazgûl. Den andra alvringen hade Celeborn (även han i Lothlorien) och slutligen fick Gandalf en ring av skeppsbyggaralven Cirdan som hjälp i sitt tunga arbete. I denna rings makt ingick en förmåga att tända människors hjärtan i "en värld som blivit kall".

Den sista alliansen
När Sauron vuxit sig riktigt stark och farlig slog alverna och númenórerna, ledda av kung Elendil, sina modiga huvuden ihop och fann att det var dags att gå till strid. I den mäktiga drabbningen, som inbegrep sju års belägring, besegrades Sauron till slut när Isildur högg ringen från hans hand med resterna av pappa Elendils svärd. Som framgår av första filmen kände sig Isildur föga benägen att förstöra den fina ringen och så gick det som det gick. Svärdet, Narsil, är förstås det som i första filmen ligger i skärvor i Rivendell och väntar på den äkta kungen.

EPILOG
Den här artikeln växte alltsom den skrevs och blev till slut alldeles för lång, för att parafrasera Tolkien. Det är min förhoppning att den ändå i viss mån har gett lite skön bakgrund och kanske rentav något slags ökad förståelse för Tolkiens värld. Om så inte är fallet ber jag om ursäkt och hänvisar åter till "Silmarillion". Den är faktiskt rätt spännande när det eviga krigandet väl börjar och speglar på ett intressant vis Tolkiens funderingar kring människans lott utifrån ett kristet perspektiv kombinerat med en stor fascination för mytologi och språk (tycker jag allt att det känns som). Och det finaste är förstås att otaliga repliker och namn i ringen-trilogin får en helt ny dimension när man sedan läser om den igen.

I "The Hobbit" (Bilbo) finner man också detaljerna kring Bilbos upphittande av ringen och i tilläggen till Ringen-trilogin, som ingår i senare och bättre utgåvor, finns det ytterligare info att hämta.


© Anders Lindahl
2003-11-05


Vad Frodo nog inte vet är att Gandalf, liksom Saruman, tillhör de Istari som kom västerifrån för att ena de goda folken mot Sauron.


Legolas, som är alv, lever i evighet, medan Aragorn som tillhör Numenorerna bara lever extremt länge.

Dela |

Teman: Sagan om ringen







     

Dela |