Favorit i repris

Våra favoritfilmer blir våldtagna


Johan funderar över existensberättigandet hos "digitalt omgjorda nypremiärer" med anledning av E.T.s återkomst till biograferna.


Star Wars, Exorcisten, E.T. och många fler. Vad har de gemensamt? Jo, de är monumentala biografframgångar som ungefär 20 år senare putsats upp digitalt i datorer, blivit ljudbearbetade och i många fall förärade med nya scener för att återigen kunna prånglas ut till "en ny generation", vilket egentligen är kodord för att alla som redan sett filmen ska gå och se den igen. Man kan ju fråga sig varför folk inte skulle nöja sig med en film, bara för att den inte har plastiga CG-effekter i sig men det är en annan diskussion.

Filmbolags girighet och uppenbara förälskelse i pengar kan ju säkert också diskuteras men det tänker jag inte heller göra här. Istället frågar jag mig om bolagen egentligen har rätt att gå in i efterhand och ändra på de konstverk, som filmen ändå utgör. Det eviga exemplet är ju Mona Lisa - hur skulle man reagera om Leonardo, om han levat idag, gått fram och målat dit nya detaljer på tavlan?

Grejen med film är ju, förutom det rena underhållningsvärdet, att det är tidsdokument som i de flesta fall kan sättas in i en omvärldskontext. Pistolerna som raderades bort ur "E.T." fanns där av en orsak, nämligen att Steven Spielberg på 80-talet ansåg att de skulle vara där, det speglade tidsandan och när han nu tagit bort dem gör det att dessa scener och filmen som helhet får en annan, om än ganska marginell, effekt i det här fallet. Ett annat exempel är "Star Wars". Om originalet inte längre finns tillgängligt, hur ska man då kunna se filmen som det tekniska genombrott den egentligen är. Den nya versionen är ju bara full med standardiserade datoreffekter som tar all glans från den revolutionerande 70-talstekniken Lucas och Co använde sig av. Filmen må fortfarande vara underhållande men dess filmhistoriska värde försvinner.

Jag vill gärna skilja på digitalt förbättrade scener och restaurerade scener. Film slits, precis som annat material och ser man till exempel Hitchcocks "En studie i brott" på dvd idag märker man hur restaureringen gjort att färger som tidigare nästan bleknat bort nu får ny lyster och kan således återta sitt uppdrag i narrativet, men är detta i själva verket lika mycket fusk som att sudda bort pistoler i "E.T."? Var går egentligen gränsen? En del entusiaster hävdar att filmen ska ses precis så som den såg ut på bio när den kom men innebär det också att alla försök att göra filmen behagligare idag, till exempel genom ommixning av ljudet till Dolby Digital 5.1, bör bannlysas?

Problemet handlar kanske egentligen inte särskilt mycket om att filmer återutges med nytt material utan kanske snarare att det i dessa fall ofta blir omöjligt att få tag i originalversionen. Vill du införskaffa Star Wars-trilogin genom handeln idag är du tvångsmässigt hänvisad till de omgjorda versionerna, de gamla säljs inte längre, och man märker redan att folk håller hårt i sina gamla vhs- eller laserdisc-utgåvor, just av rädsla att de aldrig kommer att kunna få tag på filmerna i originalformat igen. Star Wars-trilogin finns inte på dvd ännu men är det någon som tror att George Lucas skulle ge oss de gamla versionerna utan de nya flashiga effekterna som presenterade filmen "för en ny generation"?

Dvd-mediet ger oss nya möjligheter gällande alternativa versioner av filmer och då tänker jag närmast på seamless branching. Ta till exempel region 1-utgåvan av "Terminator 2" som innehåller inte mindre än tre versioner av filmen, detta görs möjligt genom att dvd-spelaren själv lägger in de scener som hör till varje version i rätt ordning. Hade motsvarande scenario kommit till vhs hade man helt enkelt varit tvungen att slänga med tre olika kassetter, trots att det kanske bara var ett par scener som skilde versionerna åt. Genom seamless branching kan såväl filmälskarna som "vanligt folk" och även distributörer och filmbolag lägga sig med gott samvete då båda originalet och den uppiffade versionen ligger på skivan.

Det är svårt att tala om ansvar när det handlar om film. Är till exempel filmbolagen ansvariga för att de modifierar sina egna filmer? Är det ok om regissören sagt ja? Var hamnar så kallade Directors Cut-filmer i den här diskussionen? Detta kanske kan ge upphov till en ny artikel men än så länge anser jag att man bör gå varsamt fram när man fräschar upp gamla filmer med nya element och göra hela filmbranschen en tjänst genom att se till att originalet alltid finns att tillgå i distributionsleden - på ett eller annat sätt.


© Johan Hultgren
2002-04-11






     

Dela |