Guldbaggarna som kom rätt

Russin sållar bland de guldbaggebelönade filmer som visas under GFF 2002


Filmfestivalen går till stor del i Guldbaggens tecken i år. Prisutdelningen är förlagd till Göteborg, som en hyllning vid 25-årsjubileet. Dessutom visas ett storslaget retrospektiv med alla filmer som vunnit Guldbagge för bästa film, eller fått den välklingande titeln "högsta kvalitetspoäng", enligt forna tiders system. Det är alltså ett gyllene tillfälle att se bra, klassisk svensk film på bioduk som inte bör missas. Här är några extra sevärda vinnare.


Mitt liv som hund
Lasse Hallström, 1985

Lasse Hallströms underbara, vemodiga och ofta jätteroliga nostalgifilm om hur konstig och jobbig barndomen kan vara hör till det bästa svenska som gjorts i filmväg. Ingemar Johansson tycker att det är viktigt att jämföra. När livet är hemskt kan han tänka på hunden Laika, eller mannen som skulle korsa en idrottsstadion och fick ett spjut rätt genom bröstet. Sånt kan vara tröstande när man måste flytta ifrån mamma och bo hos en konstig morbror på landet.


Mannen på taket
Bo Widerberg, 1976

Överraskande nog lyckades Bo Widerberg skapa rejält med spänning när han tog sig an Sjöman-Wahlöös bokpolis Beck. Inledningsscenen är väldigt otäck, och sedan håller ett gäng intressanta och välspelade karaktärer intresset uppe fram till den ganska påkostade och tuffa finalen, som fått ge titel åt filmen.


Den enfaldige mördaren
Hans Alfredson, 1981

Hans Alfredsons film om hur illa fattiga människor kunde behandlas av de rika förr i tiden är urstark. Sven är fattig och föräldralös och har dessutom oket harmynthet att bära på. Hans svårigheter att tala tydligt gör att folk betraktar honom som en idiot (eller idoit, som en häcklare ironiskt nog formulerar det), och han behandlas därefter. Stellan Skarsgård gör här skäl för det beröm han nästan automatiskt brukar överösas med, och Alfredson själv iklär sig rollen som världens mest avskyvärde fabrikör. "Det är principen"-scenen är sann filmhistoria, tillika en hämndlysten Stellan vandrades i änglars sällskap till tonerna av Verdis requiem. Unik och fantastisk film.


Persona
Ingmar Bergman, 1966

Jag tänker inte låtsas att jag helt förstår Bergmans märkliga film om delade och bytta identiteter, men jag förstår nog för att tycka att den är makalös och faktiskt spännande, på ett tvättäkta själsligt plan, varje gång jag ser den. Pröva dina hjärnceller mot Bergmans och njut av oerhört vackert komponerade bilder samtidigt. Bibbi Andersson och Liv Ullman gör sina livs roller, eller åtminstone ett par, tre stycken av dem


God afton, herr Wallenberg
Kjell Grede, 1990

Kanske luras jag av den oerhörda verklighet som ligger bakom Kjell Gredes film, till att tro att filmen är bättre än den är. Oavsett vilket, så är Raoul Wallenbergs historia lika inspirerande som deprimerande. Söker man hjältar i Sveriges förflutna gör man bättre i att leta här än att hylla gamla bortskämda krigarkungar.


Pelle Erövraren
Bille August, 1987

En ganska nedslående film i största allmänhet, om far och son som åker till Danmark undan nödåren i naiv tro om att ta sig vidare till Amerika och finna drömlivet, men bara möts av mer besvikelser och orättvisa. Men om inte ett gripande drama och fina bilder kan få en att ha överseende med en viss dysterhet, bör man iallafall se filmen för att uppleva en av svensk filmhistorias största skådespelarprestationer. Max von Sydow är kung.


Kådisbellan
Åke Sandgren, 1993

Svenskar är bra på vemodigt roliga barndomsskildringar, gärna från en tid som de flesta av oss knappt kan relatera till. Åke Sandgrens film om en påhittig grabb och hans familj är fin och rörande. Inte sensationell, men det behöver väl inte all film vara. Även här är Stellan Skarsgård mycket bra.


Tic Tac
Daniel Alfredsson, 1997

Alla regissörer ville ett tag "göra en Short Cuts" (och vissa försöker än idag). Daniel Alfredsson kom ganska nära genom att göra något helt annat, men under liknande premisser. Livsöden som möter, krockar med, kvaddar eller berikar varandra, utan enkla svar eller käcka fiffigheter. Bara bra idéer, och flera mycket starka scener. En svensk film som känns nästan osvensk i sin skärpa, spänning och självsäkerhet. Den är bra mycket bättre än exempelvis hyllade "Leva livet" från i år.


Sånger från andra våningen
Roy Andersson, 2000

Roy Andersson må ha gjort "Giliap", men han har också gjort "Sånger från andra våningen". Måhända är "Sånger" inte världens mest fantastiska film, men oj vilka bilder... Ganska mörk ibland, ganska rolig ibland, hela tiden väldigt speciell. En unik svensk film som jättegärna ses på bio. Passa på!

© Anders Lindahl
2002-02-19

Affisch: Dan Wolgers
Göteborg Film Festival 2002

Dela |

Teman: GFF2002







     

Dela |