Hazzans Hollywood: Ernest Borgnine

Älskad som Marty - hatad som Fatso


MED SITT UTSEENDE, sitt minspel och sin uppenbara talang kunde Ernest Borgnine spela precis vad och vem som helst helt övertygande. De flesta av oss lade märke till honom först då han dök upp som som den obehaglige arrestsergeanten "Fatso", som spöade ihjäl Frank Sinatra i "Härifrån till evigheten" (1953). Sedan åkte han själv på rejält med stryk av enarmade Spencer Tracy i "Mannen som steg av tåget" redan året därpå.

Stjärnstatus nådde han med filmen "Marty" (1955), där han spelade titelrollen som den 35-årige beskedlige, ogifte slaktaren som fortfarande bor hemma hos mamma och som är rädd för att hamna på glasberget. Men så träffar han en jämnårig kvinna (Betsy Blair) med samma farhågor... Borgnine vann en Oscar för sin gestaltning av Marty.



ERNEST BORGNINE (egentligen Ermes Effron Borgnino) föddes i USA den 24 januari 1917 som enda barnet till italienska invandrare. Efter high school värvade han sig vid flottan 1935 när han fyllt 18 år, mönstrade av 1941 men värvade sig igen efter Pearl Harbor och stannade sedan kvar fram till krigsslutet 1945. Efter en kort tid som fabriksarbetare uppmuntrade modern honom att söka in vid teatern i stället. "Hon älskade teater och hade väl själv drömt om att bli skådespelerska men aldrig förverkligat sin dröm", berättade en 92-årig Borgnine i en teveintervju för amerikanska TCM för ett par år sedan. "Nu ville hon se om jag kunde förverkliga den i hennes ställe." Sagt och gjort, han kom in på en scenskola och tog därefter olika jobb vid olika småteatrar. 1949 fick han sitt genombrott på Broadway som manlig sjuksköterska i pjäsen "Harvey". Men det var det filmen som lockade. Två år senare flyttade han till Los Angeles, filmens Mekka: Hollywood.

Det blev fortsatta turnéteaterroller för Borgnine och först några teveroller förstås (som jag ofta brukar lämna därhän eftersom ytterst få av amerikanska teveserier någonsin nått eller når Sverige) innan han filmdebuterade 1951 i äventyret "China Corsair" mot Jon Hall och John Dehner. Han fick alltså börja som "heavy", dvs hårdföra, bovaktiga karaktärer. Men det var också som sådan han blev uppmärksammad av den vanliga biopubliken - även om man sällan kom ihåg vad han hette. I Robert Parrishs gangsterfilm "Polisfällan" (The Mob, 1951) spelade han kines (!) mot Broderick Crawfords under cover-agent. Och i André De Toths utmärkta western "The Stranger Wore a Gun" (1953) med Randolph Scott och Claire Trevor framhävde han sig rejält tillsammans med en annan udda karaktär: Lee Marvin. "Villkoret var att jag kunde rida", berättade Borgnine vidare i teveintervjun. "Jag hade aldrig suttit på en häst förr men sa att jag visst kunde rida. Min motspelare Lee Marvin log i mjugg men blev imponerad i vår första ridscen tillsammans. Det blev jag själv också...".

Samma år skulle Ernest Borgnine alltså bli ordentligt uppmärksammad som arrest-sergeanten "Fatso" i Pearl Harbour-dramat "Härifrån till evigheten".

LYCKOÅRET 1955 skulle inte enbart innebära genombrottet som karaktärsskådespelare för Ernest Borgnine. Han skulle alltså även belönas med en Oscarsstatyett som bästa manliga skådespelare i hård kamp mot både Spencer Tracy ("En man steg av tåget") och James Dean ("Öster om Eden). Det var hans helt övertygande, varma spel som den timide slaktaren Marty, singel och fortfarande boende hemma hos mamman, som övertygade inte bara Oscarsjuryn utan även biopubliken om hans förträfflighet. På lördagskvällarna träffar han kompisarna (bl a härlige Joe Mantell) och deras stående problem är: What do you feel doin´t´night? För Martys del åtminstone fram till dess han på en dans egentligen av en ren tillfällighet blir bekant med en kvinna i precis samma situation som han själv: lärarinnan Clara, lika ömsint spelad av Betsy Blair.

Tyvärr fick mamma Anna Borgnine inte glädjas åt sonens succé. Hon avled redan 1949, för övrigt bara ett par dagar för Ernests första giftermål.

"Marty" var ursprungligen ett tevedrama av Paddy Chayefsky med hetsige Rod Steiger enligt mitt tycke inte alls lika övertygande i titelrollen. Regissören Delbert Mann ville överföra dramat till film och hade från början tänkt sig Steiger också i filmversionen, men denne var upptagen med annat så budet gick vidare till Ernest Borgnine, som han studerat under inspelningen av "En man steg av tåget". Jag har sett bägge versionerna och anser att Borgnine definitivt är den bäste av dem som Marty tack vare sin mjuka och enkla framtoning.

Efter "Marty" uteblir ändå de stora rollerna för Borgnines del. I gengäld förankrar han sig ordentligt som "supporting actor", ett gott steg från det så kallade B-kastet och början på ett tryggt liv med god, stadig inkomst för den som sköter sig. Han fortsätter som både "heavy" och trygg kompis i en rad B-westernfilmer, i regel alldeles utmärkta sådana. Vi ska komma ihåg att just westernfilmen var oerhört populär särskilt under sista hälften av 40-talet och första hälften av 50-talet, främst eftersom den till stor del vuxit ur dussinformatet.

Under 1954 avverkar Borgnine i rask takt bra westerndramer som Nicholas Rays "Johnny Gitarr" (Johnny Guitar) mot Joan Crawford och Sterling Hayden och André De Toths "Banditjägaren" (The Bounty Hunter) mot Randolph Scott och Marie Windsor, men främst ändå Robert Aldrichs "Vera Cruz" mot storstjärnorna Gary Cooper och Burt Lancaster och med Charles Bronson och Jack Elam. En av de bästa westernfilmerna någonsin. (Under inspelningen blev Borgnine och Bronson törstiga och red i full westernmundering in till närmaste bar. Folket i byn trodde de var riktiga banditer, så de bägge skådisarna fick tillbringa flera timmar bakom galler innan missförståndet retts ut.)

I Nicholas Rays något udda western "Rid för livet" (Run for Cover, 1955) spelar han mot gamle legendaren James Cagney och vår egen Viveca Lindfors. I Richard Fleischers "Farlig lördag" (Violent Saturday) gör han en Amish-farmare som tvingas ta till våld, mot bl a Victor Mature och Stephen McNally. Och samma år är han med i Frank Lloyds "Ärans män" (The Last Command) mot Sterling Haydens Jim Bowie och Arthur Hunnicuts Davy Crockett - alltså en tidigare och i mitt tycke bättre om ej lika storslagen filmatisering om Texas frihetskamp och fortet Alamo än John Waynes uppblåsta version från 1960.

RESTEN AV 50-TALET ser vi Ernest Borgnine framför allt i Delmer Daves western "Främlingen från vidderna (Jubal, 1956) mot Glenn Ford och Rod Steiger; som omtänksam familjefar i "Ett enkelt bröllop" (The Catered Affair, 1956) mot Bette Davis (makan) och Debbie Reynolds (giftasvuxen dotter); som Lew Brown i 20-tals songwriter-teamet DeSylva, Hendersen och Brown i Michael Curtiz musikal "Allt beror på dej" (The Best Things in Life Are Free, 1956) mot Gordon MacRae, Dan Dailey och Shere North; som vikingahövdingen Ragnar (Lodbrok) mot Kirk Douglas, Tony Curtis och Janet Leigh i Richard Fleischers härliga äventyr "Vikingarna" (The Vikings, 1958) samt i Delmer Daves sen-western "Vredens män" (The Badlanders, 1958) mot Alan Ladd och Katy Jurado - som för övrigt skulle bli hans andra hustru året därpå, ett äktenskap som dock bara varade i fem år. (Hon dog 2002 och Borgnine mindes henne som "... a beautiful woman - but a tiger!!!) Och mellan filminspelningarna dyker Borgnine som vanligt upp i den ena teveserien efter den andra.

1960-talet inleder Borgnine med en svit om fem filmer inspelade i Italien. 1961 mot bland andra Gina Lollobrigida, Vittorio Gassman, Silvana Mangano, Michelle Presle och även hustrun Katy Jurado. Direkt därefter är han så centurionen Lucius i Richard Fleischers "Barabbas" (Barraba, 1961) mot Anthony Quinn, Silvana Mangano, Arthur Kennedy och Jack Palance. 1962-66 hade han titelrollen i omåttligt populära (i USA) teveserien "McHales Navy" och 1964 får han givetvis samma roll i Edward Montagnes långfilm "McHales Navy". Jag betvivlar att serien någonsin visats i svensk teve. Hela 23 år senare gjordes för övrigt en ny film med samma titel (1997) och naturligtvis skulle Borgnine vara med - nu inte som McHale själv förstås utan i en mindre roll.

Sista delen av sextiotalet får Borgnine stora roller i stora filmer. Inleder med Robert Aldrichs strålande krigsactiondrama "12 fördömda män" (The Dirty Dozen, 1967) mot bl a Lee Marvin, Charles Bronson, Donald Sutherland och icke minst John Cassavetes. (Först på 1980-talet vågade man sig på att producera inte mindre än tre betydligt sämre uppföljare, men Borgnine spelar samma roll även i dessa.) Därefter följer John Sturges ubåtsdrama efter Alistair MacLeans roman "Polarstation Zebra svarar ej" (Ice Station Zebra, 1968) mot bl a Rock Hudson, Patrick McGoohan och vår egen Alf Kjellin. Och 1969 stöttar han superbt William Holden i Sam Peckinpahs superwestern "Det vilda gänget" (The Wild Bunch, 1969) även med Robert Ryan, Ben Johnson och Warren Oates. Samma år har han en roll i Lewis Gilberts ytterst mediokra Latinamerikadrama "Äventyrarna" (The Adventurers) mot bl a Charles Aznavour, Olivia de Havilland - och vår egen Thommy Berggren!!!

UNDER SJUTTIOTALET var Borgnine, om möjligt, än flitigare. Fast kvalitén på filmerna var väldigt skiftande. Han inledde med bl a Daniel Manns hyggliga skräckfilm "Råttorna" (Willard, 1971) mot Elsa Lanchester och Sondra Locke (i en av sina allra första filmroller) och Burt Kennedys strikta med också rätt otäcka våldtäktswestern "Jakten på bröderna Clemens" (Hannie Caulder, 1971) mot sköna Raquel Welch, Robert Culp och Jack Elam. 1973 hade han en av huvudollerna i storfilmen "S.O.S. Poseidon" (The Poseidon Adventure) mot bl a underbara Shelley Winters, Gene Hackman och Red Buttons. Samma år spelade han en brutal konduktör som hatar fripassagerare som Lee Marvin i Robert Aldrichs tuffa actiondrama med den rätt korkade svenska titeln "Den grymme, den starke, den fege" (Emperor of the North Pole). Och 1974 medverkade han i två avsnitt (The Lord is My Shepherd) av populära familjewesternserien "Lilla huset på prärien".

1977 gjorde Borgnine en uppmärksammad insats som romersk centurion i teve-miniserien "Jesus från Nasaret" och mellan tevejobben ser vi honom samma år i filmatiseringen av Muhammad Alis bok av Tom Gries och Monte Hellman, "The Greatest", med världsmästaren själv i titelrollen och Borgnine som hans tränare Angelo Dundee. 1978 spelar han mot Kris Kristofferson, Ali MacGraw och Burt Young i Peckinpahs utmärkta lilla långtradardrama "Konvoy" (Convoy), baserad på en countrylåt med samma titel av C. W. McCall. Och 1979 belönas han med en Emmy (av totalt 7 för filmen) för sin medverkan i Delbert Manns nyinspelning av "På västfronten intet nytt", efter Erich Maria Remarques klassiska roman om Västfronten under första världskriget, mera trogen boken än Lewis Milestones original från 1930.

1981 kom SÅ John Carpenters actionklassiker "Flykten från New York" (Escape From New York), där han spelade mot Kurt Russell, Lee Van Cleef och Isaac Hayes som The Duke) och därefter följde en lång rad av tevejobb, exempelvis "Love Boat" och "Magnum". 1984 gjorde han succé tillsammans med Jan-Michael Vincent i D P Bellisarios actiondrama "Airwolf". Under hela åttiotalet och fram till 2011 var han med i otalet teveserier, miniserier och tevefilmer som t ex "The Last Days of Pompeii", "Mord och inga visor", "På heder och samvete" (JAG), "Walker, Texas Rangers", "Firman" (Family Law), "Sjunde himlen", "Cityakuten" och "The District" och han gav röst åt olika figurer i animerade filmer som t ex "SvampBob Fyrkant" och "The Lion of Judah". Han dök till och med upp som sig själv i succéserien "The Simpsons".

SÅ SENT SOM 2011 hade Ernest Borgnine en roll i tevefilmen "Love's Christmas Journey" och enligt (oumbärliga) IMDb har han huvudrollen i filmen "The Man Who Shook the Hand of Vicente Fernandez", som släpps under 2012. Borgnine spelar en man som undrar vad han egentligen har gjort med sitt liv, varför han aldrig blivit det minsta berömd för något, men som till sist i alla fall lyckas få skaka hand med banditen Vicente Fernandez...

"Tricket är att aldrig försöka föreställa någon annan utan bara vara sig själv", menade Borgnine själv. Men också: "För mig kvittar det om en roll är bara tio minuter lång eller två timmar. och jag bryr mig inte om mitt namn står överst eller nederst i rollistan. Jag ser hellre att någon annan hamnar högst och störst på affischerna, för om filmen blir klassad som en kalkon är det han som får skulden!"

ERNEST BORGNINE har varit gift hela fem gånger. Stormigaste äktenskapet med tigrinnan Katy Jurado (31 dec. 1959-29 aug. 1963), kortaste äktenskapet med Broadway-stjärnan Ethel Merman (27 juni-28 juli 1964) och längsta äktenskapet med 25 år yngre Tova Borgnine (bröllop 24 feb. 1973) fram till hans död i början av juli 2012. Borgnine blev alltså dryga 95 år gammal.

Borgnine, med två äktenskap bakom sig och Broadway-divan Ethel Merman, med tre äktenskap bakom sig, gifte sig 1964. Äktenskapet upplöstes efter 32 dagar. Det skar sig mellan dem redan under bröllopsresan. Vart de än kom blev Borgnine (stjärnan från populära teveserien "McHale's Navy") mer uppmärksammad av alla fans än Merman - som nästan ingen ens tycktes veta vem hon var. "Så när vi kom hem bröt helvetet loss ordentligt", mindes Borgnine i TCM-intervjun. Han tog alltså farväl efter 32 dagar och gifte sig snart för tredje gången, medan Ethel Merman förblev singel resten av sitt liv. Men i sina memoarer från 1978 ägnade hon ett helt kapitel åt sitt äktenskap med Borgnine - bara en helt blank sida förstås.

© hazzan lindström


Först publicerad: 2012-01-15
Senast reviderad: 2012-07-09

Källa: Wikimedia Commons

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Det vilda gänget (1969)
Flykten från New York (1981)
Härifrån till evigheten (1953)
Red (2010)
Tolv fördömda män (1967)







     

Dela |