Kan nån kan Coen

Tunga pjäser till tunga filmer på Oscargalan 2008


Brothers in Arms - sedan ganska många år nu, men i måndags natt fick de sitt verkliga erkännande av sina jämlikar... Joel och Ethan Coen tågade ut från teaterladan i de fallna änglarnas hemstad med tyngre väskor än de kanske vågat hoppas på. ”No Country for Old Men” fick pris för bästa manus efter förlaga, bästa regi och inte minst bästa film när årets Oscargala firades. Men vad hände mer då?


Ibland bestämmer jag mig för att försöka följa Oscar-galan direkt, även om dygnsrytmen rubbas (nu är jag mer kvälls- än morgonmänniska av naturen, men det här är ändå en prövning). Det var på ett sätt enklare i Sydamerika av tidszonsskäl, men där ingick snabbdubbning till spanska i TV-paketet. Med lite tur sändes ändå galan odubbad i någon radiokanal parallellt.

Men varför utsätta sig för denna nattmangling när det bästa ändå brukar komma med i sammandraget någon eller några dagar senare? Det har väl bara något med live-känslan att göra. Varje år hoppas man ju på någon urladdning à la Michael Moores brandtal 2003 mot Bush och invasionen av Irak, men det är sällan det hettar till så kraftigt. Ofta får man vara nöjd med vitsar från Billy Crystal, eller någon stjärna som bryter ihop totalt under tacktalet och väcker frågan om de fortfarande är ”i character” eller verkligen är så djupt rörda som de ger sken av (Gwyneth, Halle, Julia... etc).

Angående värdskapet så fick Jon Stewart förtroendet för andra gången, och som av en händelse hade manusförfattarna slutat strejka lagom till evenemanget. Stewart gjorde inte helt oväntat ett utmärkt jobb, mest märkbart i öppningsmonologen.
- Behöver den här stan en stor kram? undrade han med tanke på att nomineringslistan överlag hade kraftig slagsida åt seriemördare och andra psykopater. Lyckligtvis fanns även ”Juno” med och balanserade utbudet.
- Tack gode Gud för tonårsgraviditet!
Bill och Hillary fick sina pikar, liksom Eddie Murphy vars komedi ”Norbit" faktiskt var nominerad för make-up.
- Alldeles för ofta brukar Akademin ignorera filmer som inte är särskilt bra...
Underförstått drabbades även strategin i Irak av giftet. Filmer på det temat har inte gått så bra på bio, men om de bara fortsätter släppas så kommer de säkert att nå ut - vi kan ju inte dra oss tillbaka nu, menade Stewart.
- Det skulle bara göra publiken djärvare.

I mitt eget Oscar-koncept ingår att försöka tippa vinnare, vilket är en utmaning särskilt när jag som i år inser att jag inte sett mer än sammanlagt fem av de nominerade filmerna, alla kategorier. Ja, jag skäms - men en del av dem har ju inte haft Sverige-premiär än. Dock borde jag nog ha väntat med att gissa vinnaren för bästa sång innan kandidaterna framförts från scen. Som det nu var hade jag chansat på "That's how you know", ett lätt sinnesrubbat möte mellan 40-talsmusikalmaterial och kastrerad calypso. Är det förresten inte ett enormt svaghetstecken när tre av fem tävlande i en klass kommer från samma film? I år var det Disneys ”Enchanted” som dominerade kategorin, men ändå inte vann den. Mönstret upprepas år efter år; det är uppenbarligen sällan som riktigt bra låtar specialskrivs för en film, även i USA. Men - de två bidragen från ”Once” (vinnaren) respektive "August Rush” var helt OK.

Montage kommer vi inte ifrån. I år betades bland annat av samtliga segrare för bästa film genom åren. 80 år av stor konst? Inte garanterat, vilket man påminns om under expresskavalkaden. ”Chicago" - bästa film 2000...kallt? Bara en sådan sak. I samband med hederspriset till produktionsdesignern Robert Boyle visades klipp från bland annat Hitchcocks guldålder. Boyle är 98 år, men fortfarande klar i huvudet, visade det sig. Bildsviten med fallna hjältar brukar ha en besk bismak, när det är uppenbart att publiken applåderar de mest kända avlidna mer än andra. Kan man inte bara införa tyst(a) minut(er) under tiden? Även om såväl Bergman och Antonioni som Deborah Kerr och Heath Ledger kan vara värda en slutsalut.

Presentationer att minnas? Tja, kombinationen Steve Carell och Anne Hathaway - stenansikte och syrlighet kontra troskyldig uppsyn och Gullan Bornemark-optimism var ganska bra tänkt. Två av den senaste generationens bratpackare som jag inte lärt mig namnen på ”ersatte” Halle Berry och Judi Dench och grälade om vem som borde vara vem. Inte helt icke-roligt, men ingen total uppenbarelse. Owen Wilson var uppe på benen efter sina välbevakade sammanbrott, men undvek att breda ut sig. Helen Mirren var däremot magnifik och rent majestätisk när hon byggde upp stämningen inför kröningen av bästa manliga skådespelarprestation. Tom Hanks, ej nominerad till något sådant i år, och enligt Stewarts tykna påannonsering därmed utan anledning att vara närvarande, lämnade över ordet till ett gäng soldater i Irak för presentation av kortfilmsdokumentärerna.

Angående dokumentärer så hade den längre varianten i tre fall av fem anknytning till kriget i Irak. Ett av undantagen var, paradoxalt eller inte, Michael Moores bidrag ”Sicko”. Vinnaren där var ”Taxi to the Dark Side” som sägs ta upp samma ämne som spelfilmen ”Utlämnad” och verkar sevärd. Tacktalet från regissören Alex Gibney var det närmaste ett reellt politiskt statement den här kvällen. Landet har i vissa avseenden hamnat på villovägar och något måste göras, tyckte Gibney med en effektiv punchline:
- Let's turn this around...

Tacktalen hölls kort och effektivt i tröjan den här gången. Musiken startade snabbt när någon stakade sig för länge - förutom när de sista 'tunga' statyetterna delades ut. Stewart verkade dock tycka att Markéta Irglova från musikalen ”Once” blev avsågad för snabbt och kallade in henne igen efter reklamavbrottet. Javier Bardem tackade bröderna Coen - och mamma! - när han fick det eftertraktade huvudrollspriset för sin insats i "No Country for Old Men”. Marion Cotillard verkade genuint chockad när hennes namn ropades upp för bästa kvinnliga huvudroll i "La vie en rose". Tilda Swinton såg ut att ramla av stolen när hon fick birollspris för ”Michael Clayton", en av de filmer i sammanhanget jag faktiskt sett. Hon hämtade sig dock och avslöjade att hennes amerikanske agent liknar Oscar-gubben... Räknar jag rätt - var det alltså europeiska utbölingar som tog hem alla skådespelarpriserna? En charmoffensiv från USA:s kulturelit och en förvarning om bättre globalt samarbete även på andra områden? Aahh... vad vore livet utan övertolkningar?

En svensk på scen, fick vi ju se också. Pehr Hallberg var inblandad i ljudläggningen på ”The Bourne Ultimatum”, som totalt fick tre tekniska priser, vilket jag faktiskt tippade. ”Ratatouille" fick inte helt oväntat pris för bästa tecknade långfilm och regissören Brad Birds anförande var ganska fyndigt.

Vilka som var mest besvikna efteråt? De som hade färre nomineringar än de förmodligen hoppats, som folket bakom "American Gangster", "The Golden Compass" eller ”Charlie Wilson's War”? Eller de som nosade i farlig närhet av flera fina priser - "Juno”, ”Försoning”, ”Sweeney Todd” - men fick nöja sig med något enstaka? Eller Paul Thomas Anderson, som var största hotet mot Coen i de två sist avklarade klasserna, men förlorade tvekampen? Överhuvudtaget var det väl annars ont om stora skrällar. Och dramatiska utspel från scen. Jon Stewart stod överlag för de bästa replikerna själv. En av höjdpunkterna:
- Trevligt med två gravida aktriser här ikväll. Å andra sidan, natten är ung och Jack Nicholson är här. Vi får kanske göra en omräkning senare...
Strax efteråt hade han faktiskt hittat ytterligare en gravider töser, men lite för tidigt för att Jack skulle kunnat ha med saken att göra.

© Johan Lindahl
2008-02-27

Källa: United International Pictures
Kiera Knightley prövar på Florence Nightingale-looken i "Försoning".

© Twentieth Century Fox
Juno (Ellen Page) med en bulle i ugnen och en annan i örat.

Dela |

Teman: Oscar för bästa film

Relaterade filmer
Across the Universe (2007)
American Gangster (2007)
Försoning (2007)
Guldkompassen (2007)
Juno (2007)
Michael Clayton (2007)
No Country for Old Men (2007)
Råttatouille (2007)
Sicko (2007)
Sweeney Todd (2007)
Transformers (2007)







     

Dela |