Det glada 80-talet: Del 5: Nattfilmer

Nattfilmer

---

Denna artikel är del 5 i vår serie om åttiotalskomedin. Övriga delar hittar ni i högerspalten.

Nattfilmer är filmer som mestadels utspelar sig under en och samma natt. Det här var definitivt inget som skapades på 80-talet men konceptet var ganska populärt under hela decenniet. Det kunde vara allt ifrån en film där handlingen slumpade sig så att den utspelade sig under en natt till en ungdomsfilm där några kompisar skulle partaja ihop en sista gång under studietiden.

"Midnight Madness" från 1980 är en Disneyproducerad familjefilm som handlar om ett spel, ”the great allnighter”, som ska spelas under en natt i L.A. Det hela börjar med att en oerhört ful och oerhört nördig collegekille vid namn Leon, som av någon konstig anledning umgås med två fotomodeller, samlar ihop några personer som han tycker ska bli ledare för varsitt lag (som de i sin tur får bilda själva). Detta för att de då ska spela det här spelet som han har konstruerat. Lagledarna är valda med omsorg och de ska alla representera varsin social grupp på skolan som då självklart hatar varandra. Här finns sportfånarna, nördarna, sorority-tjejerna, idioterna (faktiskt mer idiotiska än sportfånarna) och en… ja, ganska normal grupp. Den normala gruppen leds av David Naughton (ni vet han i "En amerikansk varulv i London" som även var Dr. Peppers ansikte i flera år på 70-talet), idiotgruppen leds av den ganska rolige Stephen Furst (ni vet Kent Dorfman i "Deltagänget") och nördgruppen leds av Eddie Deezen som spelade nörd ett oslagbart antal gånger på 70- och 80-talet. Hursomhelst, spelet går ut på att de med hjälp av ledtrådar ska ta sig till olika ställen i staden. På varje ställe hittar de en ny ledtråd som tar de till nästa ställe och så vidare. Det lag som först tar sig till mållinjen har vunnit. Det är inte världens mest banbrytande spel som ni kanske märker. "Midnight Madness" känns ganska mycket 70-tal men tempot är högt och FG är ändå mer -80 än -79. Det är oklart varför Leon skapar den här tävlingen, som enligt honom själv tog ett år att förbereda, men det är en ganska kul del av filmen när han, tillsammans med en folksamling som är helt fascinerade av detta, följer de olika lagens framfart, med hjälp av någon sorts teleutrustning och en gigantisk stadskarta, från sin studentlya. Värt att notera är även att det här var Michael J. Fox debutfilm.

"The Hollywood Knights" från samma år är en mer vågad och tonårsbetonad film i sann "Sista natten med gänget"-anda. Stämningen i filmen är inte i närheten av "Sista natten" men den tar upp samma tidsenliga problem och den är uppbyggd på samma sätt. Det är allhelgonanatten 1965 och Hollywood Knights (en bilåkar-klubb med några givetvis svincoola killar som har amerikanska fotbollsjackor med ”Hollywood Knights” fastsytt på ryggen) sista natt tillsammans. Deras hangout, Tubby’s Drive-In, ska spika igen för gott och några av dem ska skeppas iväg till Vietnam. Detta är alltså tveklöst deras sista natt. Så de bestämmer sig för att ha så kul de bara kan ha denna annars så sorgliga afton. "Kul" för de här killarna visar sig vara att lägga en brinnande bajskorv på dörrtrappan till den lokala fisförnäma hemmafruföreningen och att pissa i bålet som serveras på samma förening. Vissa, under ledning av Newbomb Turk (Robert Wuhl), ränner runt på stan och hittar på det ena påhittiga rackartyget efter det andra, medan andra väljer att spendera sista natten med gänget i bilverkstaden för att (inte dricka öl eller bränna däck utan...) snacka bilar. Galenheterna står Wuhl för som stjäl kläderna från en utvecklingsstörd kille (som för övrigt står för filmens roligaste scen när han ringer hem till sin mamma och berättar att han kommer inte hem ikväll för han ska få till det), pruttar fram ”Volare” inför halva skolan och utan att sky några medel febrilt försöker få en skymt av Fran Dreschers bröst (ni vet hon the Nanny med den horribla rösten). Filmens ”allvarliga” del står Tony Danza och Michelle Pfeiffer för. De spelar ett par där hon vill åka iväg och bli en stor filmstjärna och han är rädd för att hon ska glömma bort honom. Pfeiffer var 22 år och det var hennes filmdebut.

Och Michelle Pfeiffer får bli en utmärkt länk till nästa film; "Into the Night" från 1985 ("Trassel i natten" i Sverige). Det här är bara delvis en komedi (och den humor som finns är mer av den svarta sorten) men FG sitter så långt upp i ryggmärgen här att det är omöjligt att inte nämna den. Den utspelar sig till råga på allt under två nätter och dessutom en hel del på dagen men den måste ändå tillhöra den här genren för den ger mer nattkänsla än samtliga andra filmer under den här rubriken.

"Into the Night" regisserades av John Landis och handlar om Ed Okin (Jeff Goldblum som kommer undan med att vara tråkig på ett sätt som saknar motstycke) som hatar sitt jobb (han är någon form av ingenjör), inte kan sova och som dessutom hittar sin fru i sängen med någon som...ja, inte är han. Så han lyder Dan Aykroyds råd och tar bilen till flygplatsen en av de där sömnlösa nätterna för att ta ett nattflyg till Las Vegas (kan man inte sova kan man ju alltid dra i enarmade banditer eller köpa en hora). Men i samma sekund som han stannar bilen i parkeringshuset på flygplatsen ångrar han sig och ska precis köra tillbaka hem igen när Diana (Pfeiffer) kastar sig upp på motorhuven. Dessvärre är det inte av pilskhet utan det visar sig att hon är förföljd av ett gäng arga araber som väldigt gärna vill åt några ädelstenar som hon har smugglat in i landet. Det hela är en ganska invecklad historia och det dyker sedan upp fler parter som är intresserade av stenarna. Ed är egentligen för trött och för deprimerad för att hjälpa henne men han dras liksom in i det här, och dessutom utgör detta en alldeles för stor kontrast till hans annars så tråkiga liv för att han ska kunna vandra iväg ifrån det. Något tänds inom honom och mot slutet av filmen ser vi en helt annan Ed än den som i början sitter och stirrar livlöst framför sig.

Filmen tappar aldrig spänningen fast den rör sig framåt med ett långsamt och nästan vaggande tempo och vi får följa med Ed och Diane genom hela Los Angeles; från flygplatsen till hamnen, från Sunset Strip till Malibu, från Hollywood Hills till Beverly Hills och sedan tillbaks till flygplatsen. Jag vet inte om det är Goldblums tafatthet och grusiga ögon som gör det, eller det faktum att trots att de är i L.A. är gatorna nästan folktomma, men att se den här filmen är som att höra en godnattsaga och somna till den samtidigt. FG förstärks, förutom de nattliga miljöerna, inte minst av titellåten som framförs av B.B. King. Lite småcoola och otippade skådisar också; David Bowie, Carl Perkins, Richard Farnsworth (ni vet den där gubben som åker gräsklippare i "The Straight Story"), Bruce McGill (ni vet D-day i "Deltagänget") och Vera Miles (ni vet hon som fattar misstankar mot Norman Bates i "Psycho"). Och den med god iakttagningsförmåga kan hitta Jim Henson som pratar i telefon, Lawrence Kasdan, Jonathan Demme, Amy Heckerling (som regisserade "Fast Times at Ridgemont High"), David Cronenberg samt Dedee Pfeiffer som prostituerad (Michelles syrra).

Samma år, 1985, kom "After Hours" ("En natt i New York") som var Martin Scorseses bidrag till nattfilmsgenren. Den är lite av samma stuk som "Into the Night" men här är den svarta humorn mörkare än självaste natthimlen. Filmen handlar om Paul Hacket (Griffin Dunne) som, liksom Ed Okin, är trött på sitt monotona kontorsjobb. Hans situation är om inte ännu mer tragisk än Eds för Paul har inte ens någon fru (eller flickvän heller för den delen) som skulle kunna vara otrogen emot honom. En kväll när han sitter på ett fik och läser en bok träffar han Marcy (Rosanna Arquette). Hon berättar något så bisarrt som att hennes rumskompis är konstnär och tillverkar papperstyngder och hon undrar om han skulle vilja köpa några. Han får hennes nummer och det är lite oklart om det är för att få träffa honom igen eller om hon verkligen är ute och kampanjar för sambons kollektion. Han bestämmer sig i vilket fall för att ringa henne när han kommer hem. Marcy tycker att han ska ta sig till hennes lägenhet i Soho i andra sidan stan, så vad gör man om inte byter om och ringer en taxi.

När han kommer dit träffar han sambon Kiki (Linda Fiorentino) vars blandning av konstnärlig svårhet och likgiltig sexighet får honom att glömma bort papperstyngderna. Marcy däremot visar sig vara fullständigt mentalt rubbad och med nerver svagare än brödpinnar. Så Paul bestämmer sig för att återvända till hemmets lugna vrå, vilket blir lite utav ett problem eftersom; 1. pengarna han hade tagit med till taxin flög ut genom fönstret på vägen dit och 2. pengarna han hade tagit med till tunnelbanan räcker inte eftersom avgiften just har höjts utan hans vetskap. Han tar sig således tillbaka till Marcy och Kiki men där har Marcy tagit livet av sig och Kiki gått till en nattklubb med pojkvännen. Suck. Han ringer polisen, klistrar upp skyltar med ”dead person” plus en pil och ger sig ut för att försöka få hjälp att komma hem. Detta blir dock svårare än vad han hade räknat med. Den enda normala människa i den här filmen är Paul själv och de gånger han faktiskt träffar personer som ändå skulle kunna hjälpa honom trasslar det till sig på ett eller annat sätt. Han kan verkligen inte ta sig hem! Från början känner man stor sympati för honom men efter ett tag, när de här osannolika företeelserna som drabbar honom blir rentav bisarra, blir det hela riktigt dråpligt. Filmen har dock ett lyckligt slut vilket påminner tittaren om att det trots allt är en komedi.

Och om man av någon anledning fortfarande inte har fått nog av den här genren (till exempel för att filmerna är så eminenta eller kanske för att det finns några majskorn kvar i botten av popcornskålen) så har vi även "The Allnighter" från 1987 (och det är inte en uppföljare till Leons nattlånga spel), för den som vill se The Bangles sångerska Susanna Hoffs agera eller se hur Sheriff Truman i "Twin Peaks" ser ut i en lila sidenkavaj. Den handlar helt enkelt om slutfasen av college och ett kompisgängs sista natt, eller snarare dygn, tillsammans (det är ju verkligen tragiskt när man tänker på det). Titeln är lite missvisande eftersom den nattliga sektionen är bara en del av filmen, men jag ville nämna den ändå eftersom den är en sann dokumentation av 80-talets visuella stil. Hoffs, Joan Cusack och Dedee Pfeiffer (som är betydligt mer lik Cameron Diaz än Michelle Pfeiffer) är tjejgänget som bor tillsammans i ett schysst strandhus. De umgås också, av någon obegriplig anledning, med två vansinnigt obegåvade surfkillar som kallar varandra för ”dude” till och med i deras allvarligaste ögonblick; när de tar en sista öl tillsammans och tittar ut över det stillsamma havet samt när den ena precis har räddat den andra från att drunkna (”Thanks dude!”). FG är närvarande, om än i svag dos, genom hela filmen, men det man slås mest av när man ser fröken Hoffs skaka rumpan i vita trosor framför spegeln är att det är hennes morsa som regisserat filmen!

Hur mycket mera retro kan det bli? I nästa del i denna serie ser vi på åttiotalsfilmer som skildrar 50- och 60-talet.

© Douglas Netzel
Douglas är en levnadsglad och filosofisk uppsalastuderande 79:a med en stor passion för film av den äldre sorten.



2007-06-14

Sök