The Simpsons uppgång och långsamma fall

När bra serier överlever sig själva

---

"Orecensabel" är det obefintliga ord som fallit mig in, när jag funderat på att recensera "The Simpsons". Att som logiken påbjuder börja med första säsongen och sedan beta av dem kronologiskt blir tämligen tjatigt. Det är liksom helheten man skulle vilja sammanfatta - problemet är bara att helheten inte är färdigbyggd och ständigt blir allt mindre intressant. I denna artikel ämnar jag ge Matt Groening en kombination av dåligt samvete och pompös stolthet, samt påminna om forn storhet i lika hög grad som nuvarande blekhet.


Det hela började som små animerade sketcher i The Tracey Ullman Show, skapade av Matt Groening - tidigare mest känd för serien "Life in Hell". Familjen Simpson, som då såg ut och lät ganska annorlunda, fick i slutet av 1989 sin egen serie och blev ett bevis för att TV kunde vara hur bra som helst och ändå hitta en jättepublik.

Det hela har inte slutat än. Tyvärr, faktiskt.

I en perfekt värld hade de lagt av i tid och serien hade tronat högt över alla tidigare och efterföljande tecknade serier "för vuxna". I den verkliga världen, som har sina små och stora brister, räknar vi nu arton säsonger.

Jag minns fortfarande när jag stolt utbrast: "Nu har jag hundra Simpsons-avsnitt inspelade!" Utspridda över otaliga VHS:er, en del kopierade, andra inspelade hos någon kompis med kabel-TV, utgjorde de juvelen i filmsamlingskronan. Nu idds jag knappt titta när ett nytt avsnitt visas. För varje pliktskyldig, halvdan episod som produceras bleknar guldglansen hos vad som länge var den bästa serien. Inte bara den bästa tecknade serien, inte bara den bästa komediserien, utan den bästa serien. Punkt, liksom.

Numera hålls The Simpsons vid liv med hela staber av manusförfattare (en bild på de författare som jobbade under säsong tretton ser ut som ett klassfoto) som inte alltid har någon vidare koll på våra favoritfigurers historia, eller som helt enkelt inte bryr sig. Som i en dålig såpa slängs någon ny karaktär in eller skrivs de etablerade karaktärernas förflutna om lite lagom. Med parollen "längre resor, galnare äventyr" hålls något slags intresse upp, men på bekostnad av det osannolika engagemang som de klargula figurerna väckte hos så många. Medvetna om desperationen uppvisar man ibland en trött slags självdistans genom att ironisera över serier som överlevt sig själva, som om det skulle bli så mycket roligare för det. Det är inte så att de helt saknar fantasi och humor, men jobbet borde inte göras längre. Det är inte så att man aldrig garvar, men man borde garva mer och med hjärtat.

Ibland smyger sig även den politiska korrektheten in och välmenande avsikter vattnar ur humorn. Bara för att ta ett exempel: konstellationen Smithers / Burns var fantastiskt festlig, fram tills att de bestämde sig för att förvandla Smithers till en gay-ikon. Det roliga var ju att han dyrkade den uråldrige, ondskefulle girigbuken - inte hans eventuella "läggning".

"Simpsons" är inte ensamma om problemet förstås. Serier som blir populära på goda grunder har alltid en tendens att fortsätta på pin kiv. Redan i fjärde säsongen av omedelbara favoriten "Scrubs" kändes det som om stagnationen började sätta in en smula. Hur många hektiska "24"-dygn kan Kiefer genomlida innan det blir rent komiskt? Men i fallet Simpsons är det lite extra tragiskt.

Groenings eget intresse för serien verkar komma och gå lite. Ett tag såg den underbara "Futurama" ut som den logiska fortsättningen, men ironiskt nog lades den ner innan den hann tappa charmen. Han står nu som författare och producent för de kommande filmerna på båda dessa serier. Om någon borde ha mandat, makt och mod nog att trycka på stoppknappen i produktionsfabriken är det väl han, men istället får man med jämna mellanrum höra honom yttra något imponerat om hur fantastiskt det är att serien fortfarande håller så hög klass. Kanske är han helt enkelt, trots in anarkistiska ådra, en för godmodig och artig människa för att protestera.

När borde han då ha hojtat "stopp och belägg"? Tja, förslagsvis runt säsong 8. Visst fanns det avsnitt som fick en att kisa skeptiskt redan i de tidigare (Homer träffar sin riktiga mamma, varför då!? Marge är plötsligt flygrädd trots att hon flugit förut?) men i säsong 8 får vi bland annat veta att Mr. Burns har en okänd son, Milhouse föräldrar skiljer sig, Bart och Lisa går på militärskola, Lisa blir kär i mobbaren Nelson, Skinner blir kär i Edna Krabappel och Itchy & Scratchy får sällskap av hunden Poochie i det mest självursäktande avsnittet någonsin. Hör ni varningsklockorna...?

Å andra sidan finns här avsnitten där Flanders grannar bygger upp hans hus igen och Homer ser sitt ansikte på en japans kartong. Ibland bra, ibland såpopera-desperat, alltså. Och så har det fortsatt...

Men från en lite trevande start och många år framåt, övervägde briljansen, infallsrikedomen och hjärtat och de svaga avsnitten hörde till de lätt räknade undantagen. Här har säkert tusen raffinerade filmreferenser paraderat förbi - vilket inte är samma sak som lättjefulla parodier. Här har hemmakanalen Fox ständigt häcklats på bästa vis och vinjetten varierats med tjogtals av fyndiga soff-gags och svarta tavlan-skriverier. Här är kändisbesöken fortfarande roliga, inte en sport.

"The Simpsons" var inte heller bara en väldigt rolig och ibland konstnärlig serie, utan en ofta rörande sådan. Manusförfattarna knasade ur ordentligt i Halloweenavsnitten, men höll annars ihop sitt alltmer komplexa mikrokosmos med hänsyn till nördar som jag, som Trekker-likt lätt skulle upptäcka narrativa brott. De betraktade kort och gott serien som något man mot alla odds kunde tro på och karaktärerna som figurer värda att bry sig om. Och med goda skäl...

Homer (Dan Castellaneta) med sina inverterade visdomsord, som lyckas låta lika uppriktiga som asroliga, är den perfekta trösten för alla som upplever att de inte är lika lyckade, smarta eller snygga som de önskar. "It takes two people to lie" kontrar han vid ett tillfälle. "One to lie and one to listen".

Marge må gny en del (eller hur man ska beskriva Julie Kavners patenterade orosmorrande) men hon är en fantastisk mammafigur, med meterhögt blått hår som på något sätt känns helt självklart. Hon har haft ett antal jobb men trivs bäst i hemmet, eventuellt mest för att vissa tittare förmodligen retar sig på detta faktum.

Bart (Nancy Cartwright) är Dennis the Menace, fast rolig. Hans "hyss" är ibland rent vanvettiga infall, men hans humor kan också yttra sig i att han börjat prata som en guldletare på 1800-talet. Bart (ett föga komplicerat anagram för "brat") är förresten den ende i familjen som inte är namne till någon i Groenings egen familj.

Lisa (Yeardley Smith) är en härlig extrem av "det lillgamla barnet". Kusligt klok, men ändå i allra högsta grad ett barn. Alla högtflygande principer kan få stå tillbaka om en ponny eller Malibu Stacy-docka hägrar och de brutala Itchy & Scratchy-avsnitten (en inte alltför subtil hyllning till Tom & Jerry) skrattar hon lika gott åt som brorsan.

Lilla Maggie säger inte så mycket men är väldigt gullig. Vid ett tillfälle arrangerar hon också en ambitiös fritagning av konfiskerade nappar på ett trist daghem.

Sedan finns det kanske ett hundratal briljanta bifigurer som det vore fånigt att försöka göra rättvisa annat än i encyclopediform.

Phil Hartman gjorde några av de mest minnesvärda, som brännvinsadvokaten Lionel Hutz och TV-säljaren Troy McClure. Inte för att vara överdrivet etisk, men kanske hade hans tragiska död varit rätt tillfälle att lägga ner serien, av flera skäl.

Den i åratal aviserade filmen är nu alltså på gång. Törs man hoppas att de istället tar detta tillfälle att våga släcka ner Simpsonsfabriken?

Jag hoppas alltså inte att serien ska återgå till sin gamla prakt, det är det liksom för sent för. Efter alla desperata finter och bluffar har produktionsteamet spelat bort sina marker och de är inte längre välkomna tillbaka till bordet. Idealt skulle alla spår av säsong 8-18 raderas bort ur affärer, bokhyllor, hårddiskar och människors minne så kan vi alla låtsas att Simpsons lämnade etern efter sjuan. Saknade men respekterade. Men det är väl för mycket begärt...


BILAGOR
Efter att jag så långdraget har beklagat mig över seriens förfall finns det väl knappt läsartålamod kvar till några påminnelser om dessa forna storhet, men begrunda i mån av tid gärna följande lilla appendix.


Några av de roligaste ögonblicken i några av de bästa avsnitten (den korrekta och officiella listan):

Krusty Gets Busted (Säsong 1): Butiksföreståndaren Apu blir rånad: "Yes, yes, I know the procedure for armed robbery. I do work in a convenience store, you know."

Two Cars in Every Garage and Three Eyes on Every Fish (Säsong 2): Bart presenterar sig för en reporter: "I'm Bart Simpson, who the hell are you?"

Burns Verkaufen der Kraftwerk (Säsong 3): Homer drömmer sig bort i "the Land of Chocolate" under en intervju med sina nya tyska arbetsgivare.

Selma's Choice (Säsong 4): Här är avsnittet med jättemackan som Homer sparar på och äter tills han blir sjuk, så att han inte kan åka till Duff Gardens. Hans feberyra är helt underbar, kulminerande i utropet "No, Duff Gardens! Hurraaaaaa...", strax innan han svimmar vid ratten.

I Love Lisa (Säsong 4): Krusty undrar varför apan han har på huvudet kallas för urin-apa och blir genast varse. Bart konstaterar framför TV:n: "That's funny for so many reasons"

Cape Feare (Säsong 5): Sideshow Bob trampar på krattor. Här bevisas tesen att om man drar ett skämt för långt och sedan lite till, så blir det roligt igen.

Rosebud (Säsong 5): Klassiskt avsnitt med ännu mer klassisk scen där Homer äter "64 slices of American cheese".
"Homer, have you been up all night eating cheese?"
"I think I'm blind..."

Bart's Comet (Säsong 6): Bart går upp i ottan för att som straffkommendering hjälpa rektor Skinner kika på stjärnor. Det är mörkt, så han slår på dynamon på cykeln. Av någon anledning skrattar jag bara jag tänker på hur absurt trögt hjulen sedan går.

Team Homer (Säsong 7): Homer på telefon, precis när Marge undrat var Bart lär sig fula ord: "Yeah, Moe, that team sure did suck last night.They just plain sucked! I've seen teams suck before, but they were the suckiest bunch of sucks that ever sucked."


Ah, vilka minnen...


Några senare avsnitt som ändå borde ses av olika skäl:

The City of New York Vs. Homer Simpson (säsong 9): Även om det känns kluvet att se Homer ränna runt mellan Twin Towers i New York är detta avsnitt väldigt kul. Inte minst när Homer försöker nå till en restaurang hundra meter bort med hjälp av en pinne.

Trash of the Titans (Säsong 9): Ekologiskt budskap och gästspel av U2, men roligt trots det, som när Homer konfronterar stadens renhållningsansvarige med repliker som "Don't think you can scare me with your desk and your lamp".

They Saved Lisa's Brain (Säsong 10): Stadens snillen, inklusive Lisa och Comic Book Guy, tar över. Mycket kul att Homer tror att Stephen Hawking är Larry Flynt.

Hello Gutter, Hello Fadder (Säsong 11): Homer lyckas få 300 poäng i bowling. Roligast är när de synkront vrider om nycklarna i bowlinghallens kontrollpanel och en enda liten ballong singlar ner, samt när sagda ballong på oklara grunder åker in i Homers näsa. Otroligt roligt, faktiskt.

Worst Episode Ever (Säsong 12): Den relativt senkomna karaktären Comic Book Guy är alltid rolig. "Is there a word in Klingon for loneliness? [letar i ett litet lexikon] "Ah, yes: Gar-dacchk!"

Insane Clown Poppy (Säsong 12): I övrigt ett ganska blekt avsnitt men Stephen King gör ett roligt besök.

© Anders Lindahl
2007-04-19

Sök