Hazzans Hollywood: Alan Ladd

En riktig tuffing - bättre än sitt rykte

---

Han var en av de största i Hollywood - men också en av de minsta. Hans äktenskap blev ett av filmstadens lyckligaste - och ändå var han tydligen så olycklig att han till sist tog sitt liv.

Han hette Alan Ladd, och han var betydligt bättre än sitt rykte. Men det skulle ta honom över ett fyrtiotal ofta okrediterade småroller i olika filmer, innan han nådde dit. Genombrottet fick han som den psykotiske lönnmördaren Raven i "Inringad" (This Gun for Hire, 1942).


MELLAN ÅREN 1932 och 1941 hann Alan Ladd medverka i över 40-talet filmer, för all del i småroller vad gäller de flesta. 1939 trodde han att hans stora chans hade kommit, att han äntligen skulle få sitt genombrott mot Barbara Stanwyck och Lee J Cobb i boxningsfilmen "Golden Boy". Låt vara att han var liten till växten - bara 1.65 eller möjligen 1.68, därom tvistar Ladd-experterna än idag - men han var också lika muskulös och välbyggd som vilken lätt- eller mellanviktare som helst.

Trots att hans familj levde under relativt fattiga förhållanden hade Alan lyckats skaffa sig en plats i high school just därför att han var så duktig i idrott. Bl a tränade han simning och var så bra att han faktiskt siktade på OS 1932, men en skada satte definitivt stopp för detta. Och på fritiden hade han ofta tagit till knytnävarna, om någon översittare nu trodde att det gick att hantera "Tiny" (hans öknamn, ungefär: pysen) Ladd hur som helst.

Alan färgade till och med sitt blonda hår svart för att se ut som en italienare, men rollen gick till en annan "blond italienare", nämligen William Holden - som därmed fick sitt genombrott.

LADD SKULLE HINNA med att spela med i bl a drygt timslånga Helan & Halvan-komedin "Malajer på krigsstigen" (Great Guns, 1941) som soldat på en stege i en fotoaffär och som piprökande journalist i slutet av Orson Welles berömda drama "Citizen Kane" (också 1941), innan han fick sin första någorlunda acceptabla roll. Det var som den engelske bombflygaren "Baby", som skjuts ner över det naziockuperade Frankrike och dör skottskadad i en kyrka i Paris i ett relativt tidigt skede av filmen "I skuggan av katedralen" (Joan of Paris, 1942) med Michele Morgan och Paul Henreid.

Samma år fick Ladd så sitt efterlängtade genombrott i "Inringad" (This Gun for Hire) i Frank Tuttles regi efter en roman av Graham Greene. Här parade man ihop honom med 22-åriga, blonda bombnedslaget Veronica Lake och hon och Ladd blev nu ett väletablerat Hollywood-filmpar, trots att de bara gjorde fyra riktiga filmer tillsammans och tre där de gjorde s k cameo-insatser. De tre "riktiga" filmerna är "Glasnyckeln" (The Glass Key, 1942 - totalförbjuden i Sverige fram till 1946, då den släppte efter 8 minuters bortklipp), "Blå Dahlian" (The Blue Dahlia, 1946) och "Saigon" (1948).

Ladd var perfekt som den iskalle mördaren Raven i "Inringad", men det var en långtifrån sympatisk roll. Filmen är i alla fall något av en klassiker idag och fick redan vid premiären också kritikerna att ge "nykomlingen" Ladd mera beröm än vad han sedan skulle få sammanlagt för sina prestationer på filmduken fram till "Mannen från vidderna" elva år senare (Shane, 1953).

"GLASNYCKELN" OCH "Blå Dahlian" blev rejäla publikframgångar och senare också kultfilmer för den generation som växte upp med Alan Ladd. Han var filmens hårdkokte hjälte nummer ett, för många till och med före Humphrey Bogart. Och naturligtvis var Ladd framför allt grabbarnas idol - här i Sverige fick vi till och med ett speciellt uttryck för den som försökte spela tuff: "Ah du, försök inte spela Allan, va!". Jodå, det var med Alan Ladd-filmerna det uttrycket myntades, så får vissa språkforskare spekulera som dom vill…

Nu hade Alan nått dit han bara drömt om på den tiden då han jobbade som scenarbetare hos Warners, ofta uppe i takramperna som ljussättare sådär tolv meter över golvet. För även om han var något kort i rocken, så var han en modig man i verkliga livet och satte sig som "leading man" i respekt inte minst hos scenarbetare och stuntmän. I sjöäventyren "Två år för om masten" (Two Years before the Mast, 1946) och "Botany Bay" (1953) var det han själv som tog emot ett antal ordentliga rapp av den niosvansade och i den senare lät han sig till och med kölhalas på riktigt - han lär ännu vara ende leading man i Hollywood som gett sig på detta. Och i "Den svarte riddaren" (The Black Knight, 1954) var det han själv som slungades ur sadeln klädd i full rus tning, ett både tungt och farligt fall från en häst i full galopp.

Så fick han också kämpa mot fattigdom och elände under de tidiga åren och tog de jobb han kunde få för att åtminstone ha en hygglig och framför allt regelbunden inkomst så att han kunde försörja sin fattiga och så småningom alkoholiserade mor, tills hon tog livet av sig.

DESSFÖRINNAN HADE Ladd lyckats skaffa sig en del roller i radiopjäser och det var när han hade spelat såväl den 70-årige fadern som dennes son i en och samma pjäs, som den kvinnliga före detta skådespelerskan och sedermera agenten Sue Carol uppmärksammade honom. Först blev hon hans agent, snart nog också hans hustru - och i fortsättningen var det hon som avgjorde det mesta vad gällde Alans filmarbete. Hans självförtroende var nämligen inte det starkaste.

När jag går igenom alla hans filmer upptäcker man att han för det mesta spelar mot flera olika kvinnliga stjärnor, däremot ofta mot samma manliga birollsinnehavare. Bland de vanligaste var William Bendix, Howard da Silva, William Demarest, Lloyd Nolan och Robert Preston, som alla också blev hans personliga vänner. Alan Ladd var nämligen otroligt skräckslagen för att vara omgiven av andra än bekanta ansikten, såväl i studion som privat.

Jag tänker då, förutom ovan redan nämnda, på filmer som "China" (1943), "Två år för om masten" och "Calcutta" (1946) och "Vild skörd" (Wild Harvest, 1947) samt "Viskande Smith" (Whispering Smith, 1948) - som för övrigt blev både hans första färgfilm och första western som stjärna.

DET VAR FÖRST när Ladd på hustruns inrådan lämnade Paramount i protest mot att de inte ville ge honom procent på intäkterna och fullständig frihet att välja och vraka bland rollerna, som hans stjärna började dala. Ironiskt nog kom denna period i Ladds karriär att inledas med tre slutgiltiga filmer för det gamla bolaget och den första av dem blev hans mest framgångsrika sedan "Inringad": George Stevens "Mannen från vidderna" (Shane, 1953) mot bl a Jean Arthur (hennes sista film), Van Heflin och Jack Palance. Rollen som Shane anses av många vara hans bästa gestalning och filmen är stark, om än något långsam för dagens actionälskare. Det var också i denna veva som Alan dumt nog tackade nej till en roll i en annan Stevens-film, "Jätten" (Giant, 1956). Han erbjöds spela drinkaren Jett Rink, men hustrun ville han skulle få den romantiska huvudrollen mot Elizabeth Taylor. Roller som nu i stället gick till James Dean (hans sista film) respektive Rock Hudson.

Under resten av 1950-talet blev det lagom eller mindre hyggliga B-filmer för tuffingen Alan. 1957 fick han dessutom en rent omöjlig roll i Jean Negulescos "Pojke på delfin" (Boy on a Dolphin) mot Sophia Lorens svampdykare på en grekisk ö, som hittar en guldstatyett på havets botten och gör arkeologen Ladd intresserad av både den och henne själv. Det sägs att man för vissa scener fick gräva en gång åt långa Sophia, när hon skulle promenera bredvid kortvuxne Ladd….

Ladd började dricka och missköta sin kropp och led därtill av akut sömnbrist, något som hade till följd att han ofta också tog sömnmedel. I början av 1960-talet var han bara en spillra av sitt forna jag. 1962 hittades han hemma vid poolen med ett skottsår nära hjärtat - han hade försökt ta sitt liv men räddades i sista stund. (Vissa rykten gjorde gällande att självmordsförsöket berodde på hans stora besvikelse över att rollen som Lawrence av Arabien gick till Peter O´Toole. Han hade personligen försökt övertyga regissören David Lean att han själv var som skapad för den rollen).

1964 kom Ladd dock starkt tillbaka i en biroll som ex-cowboyen Nevada Smith mot George Peppard i dramat "De hänsynslösa" (The Carpetbaggers) efter Harold Robbins bestseller. Producenten Joseph E Levine blev så belåten med Ladds insats, att han på stående fot bestämde sig för att göra en särskild film om Nevada Smiths dramatiska jakt på föräldrarnas mördare i yngre år. Men redan innan ens "Carpetbaggers" hunnit ut på biograferna avled Alan Ladd den 29 januari 1964 (han var född 3 september 1913) i en hjärtattack efter att ha blandat sprit och sömnmedel, bara några månader efter sin 50-årsdag. Två år senare hade filmen "Nevada Smith" i Henry Hathaways regi sin premiär med Steve McQueen i titelrollen och Alan Ladds gamle kompis Howard da Silva i en av birollerna.

NÅGRA ORD TILL om mina personliga Ladd-favoriter. Till att börja med "Glasnyckeln", efter en bok av den då populäre deckarförfattaren Dashiell Hammet. Den hade spelats in redan 1934 med George Raft i huvudrollen. Som motspelerska skulle Ladd egentligen haft Patricia Morrison men fick nu åter Veronica Lake, eftersom Morrison visat sig vara alldeles för lång i förhållande till Ladd. Här spelar Ladd tuffingen Ed (Ned) Beaumont, som alltid fått kratsa kastanjerna ur elden åt den halvskumme politikern Paul Madvig (Brian Donlevy), som har ett gott öga till den blivande borgmästarens dotter Janet Henry (Veronica Lake). Janets bror mördas och Madvig blir oskyldigt misstänkt för mordet. Men vem får flickan, tror ni - Donlevy eller Ladd?

"Den blå Dahlian" anses inte bara av mig vara en av Alan Ladds bästa filmer. Mycket kanske tack vare att manuset skrevs av deckarförfattaren Raymond Chandler, som först hade tänkt göra "Den Blå Dahlin" till en bok men sedan sålde idén till Paramount på villkor att just Alan Ladd skulle spela hans hjälte John Morrison. Nämnde Morrison har just kommit hem från andra världskriget och upptäcker att hans hustru Helen har prasslat med ägaren till nattklubben Blå Dahlian, Eddie Harwood (Da Silva). Några timmar senare hittas hon mördad - och självfallet blir John Morrison den huvudmisstänkte.

Morrison inleder sina egna undersökningar och kommer fram till att hans hustru idkade utpressning mot Harwood. Han har också blivit bekant med en mystisk blondin, som så småningom visar sig vara Joyce Harwood, Eddies ex. Och som lök på laxen blir nu plötsligt en nära vän till Morrison från armén, Buzz Wanchek (William Bendix) den huvudmisstänkte. Vem är egentligen mördaren?

© hazzan lindström


2006-03-16

Sök