Klassisk kolossal-film följden av ett benbrott

Hazzan Lindström berättar om "Borta med vinden"



BORTA MED VINDEN är kanske inte längre världens största filmsuccé genom tiderna. Rekordsiffrorna har naturligtvis naggats ordentligt i kanten under de drygt 65 år som gått sedan urpremiären. Men självfallet är det inte reda pengar, alltså intäkterna, som ska räknas utan hur många som har sett filmen, oavsett hur: på bio, på teve eller via video och DVD.

Sedan länge har "Borta med vinden" (Gone with the wind, 1939) betraktats med sund skepsis. Reaktionär? Omodern? Nja, lika ofta skulle jag tro att just skeptikerna har både sett och sett om filmen från början till slut med stor hänförelse.

"Borta med vinden" är ett drama om två bestämda män och en synnerligen nyckfull men mycket stark kvinna, som till sist inte får någon av männen. Filmen bygger på romanen av Margaret Mitchell, en bok som - åtminstone på sin tid - sålde precis lika bra som filmen. 1985 talades det om över 20 miljoner inbundna exemplar förutom alla pocketutgåvor.

Handlingen i "Borta med vinden" börjar med att det amerikanska inbördeskriget mellan respektive nord- och sydstaterna hänger i luften. Sextonåriga Scarlett O'Hara (Vivien Leigh, själv 25) är en av de mest uppvaktade unga damerna i Georgia. Bortskämd och nyckfull. Hon svärmar för den stabile Ashley Wilkes (Leslie Howard) och blir bestört när han förlovar sig med Melanie Hamilton (Olivia De Havilland). I sin ilska och förtvivlan gifter hon sig med Melanies bror Charles. Men lyckan, om man nu kan tala om sådan, blir kort. Charles stupar redan i början av inbördeskriget och den vackra änkan inleder ett hett förhållande med den hårdföre och charmige spelaren Rhett Butler (Clark Gable). Den verkliga passionen och dramatiken kan börja...

EN DOCENT I ESTETIK sa en gång i en intervju: "Filmen är inte realistisk och inte obscen, men den snuddar vid sådana situationer. Det går inte att hitta någon rimlig förklaring till succén." En kollega till honom, docent i historia, menade på 1980-talet i sin tur att: "Filmen kom samtidigt som historieskrivningen om det amerikanska inbördeskriget började revideras. Den vänder sig mot nordstaternas tidigare beskrivning, tonar ner slaveriet som orsak till kriget och framhäver kontrasterna mellan två olika kulturer. Nordstaterna är industrialiserade, hårda och kalla, medan sydstaterna är det varma, mjuka jordbrukslandet. Det är en förljugen och romantiserad historia."

Ändå har enorma människomassor sett och sett om "Borta med vinden" och njutit av stora mått. Men resultatet, själva filmen, är inte bara ett unikum i sig. Hela den amerikanska nationen var engagerad i filmen långt innan den över huvud taget började spelas in. Det hela började med att en ung dam nere i Atlanta gick och bröt benet 1926. För att få tiden att gå under sin konvalescens började hon skriva på en roman. Författarinnan, Margaret Mitchell, ingick i en familj med djupa rötter i det gamla Södern. Hennes far var dessutom stadens store historiker. Om vad skulle hennes roman berätta om inte just sydstaternas stolthet.

Hon lät handlingen omspänna åren 1861-71, dvs från inbördeskrigets utbrott och fram till dess att nyordningen var ett faktum. Och för säkerhets skull, men mot all metodik, skrev hon de sista 400 sidorna först. Så småningom fick en bokförläggare nys om den romanskrivande hemmafrun i Atlanta. Först fick han en mindre chock - romanen var på väg att omfatta över tusen sidor. Sedan blev han fascinerad vartefter han läste den romantiska berättelsen om den unga och nyckfulla Scarlett O'Hara, om hennes obesvarade kärlek till grannen Ashley Wilkes och om hennes hat-kärlek till blockadbrytaren Rhett Butler. En färgstark historia om det gamla Georgia och dess förnäma herreklass, som ägde "bomull, slavar och arrogans".

Nu stannade romanen vid 1037 sidor och Margaret Mitchell fick 5000 dollar för sitt manus - ett fullt normalt honorar till en okänd debutant på den tiden. I vilket fall som helst hoppades båda parter på att förlaget skulle få tillbaka sina pengar. Och nog lutade det ditåt. Redan första dagen såldes "Borta med vinden" i 50 000 exemplar à tre dollar stycket och inom loppet av ett halvår hade man nått över miljonen försålda böcker.

INNAN ROMANEN ENS lagts ut på bokdiskarna hade ett provexemplar i vanlig ordning hamnat i Hollywood. Filmproducenten David O Selznick fick ett sammandrag och själva boken från sin agent på ostkusten med kommentaren: "Köper du inte filmrätten till den här boken, så är du en idiot". Selznick ville tydligen inte framstå som en sådan, för han köpte filmrätten för 50 000 dollar efter bara någon månad. Däremot hade han ingen större brådska med att förverkliga projektet - först tre och ett halvt år senare hade filmen sin premiär.

Dröjsmålet hade många förklaringar, främst då pengar, prestige och åter pengar. Selznick hade svårt att få grepp om projektet. Visst skulle han göra filmen, men han begrep att det måste bli tal om en mammutproduktion. Och sådana kostade multum. Men vartefter bokens försäljningssiffror sköt i höjden begrep han också att det kunde löna sig att skynda långsamt. Boken formligen slets ju bort från diskarna.

Till att börja med såg Selznick till att det pratades om filmen i både tid och otid. Han skickade ut sina talangscouter över hela landet för att leta efter lämpliga huvudrollsinnehavare, främst då efter en passande Scarlett O'Hara, och lokaltidningar över hela landet stödde honom generöst. Och fort nog hade i princip hela nationen bestämt sig för vem som skulle göra Rhett Butler - folkets val föll nästan enhälligt på Clark Gable.

SNART NOG SKULLE Selznick invecklas i en smått obehaglig kohandel med sin svärfar, ingen mindre än stormogulen Louis B Mayer, som styrde sitt filmbolag MGM med järnhand. Från början hade Selznick egentligen tänkt sig Gary Cooper som Rhett Butler men lyckades inte få loss denne från Paramount. Då försökte han i stället med Erroll Flynn, som var kontrakterad hos Warners, och först såg det ut att gå vägen. Men så visade det sig att Warners bara kunde tänka sig att släppa Flynn på villkor att Bette Davis fick rollen som Scarlett. Selznick sa promt "nej" och det gjorde för övrigt Bette Davis med, som vägrade att spela mot "tölpen Flynn".

Selznick fick således till sist bita i det sura äpplet. Han visste att praktiskt taget hela Amerika ville se Clark Gable som Rhett Butler och tvingades nu förhandla med svärfar, som hade Gable på kontrakt. Förvånad blev han verkligen när denne lät resonera med sig, men villkoren var naturligtvis hårda. Mayer lånade ut Gable till svärsonen och plöjde dessutom ner inte mindre än 2,5 miljoner dollar i produktionen - men då skulle hans bolag, Metro Goldwyn Mayer, både ha distributionsrättigheterna och hela 50 procent av all framtida vinst. Selznick funderade länge och väl innan han slog till - och det var han inte ensam om.

FÖRST FÖRSÖKTE GABLE slingra sig ifrån rollen som Rhett Butler. Han var främst rädd att miljoner amerikaner vid det laget redan hade skapat sig en klar bild av den hårdföre blockadbrytaren. Men samtidigt behövde han pengar. Han låg nämligen i skilsmässa med sin andra hustru och behövde de 100 000 dollar han erbjöds i bonus för rollen. Skilsmässan skulle kosta honom närmare 300 000. Han slog till - och nu gällde det för Hollywoods kvinnliga stjärnor att slåss om rollen som Scarlett O'Hara, innan den kanske rent av skulle knipas av någon lokal ”Miss det eller detta”.

Fast flirtandet med landets lokaltidningar var ju bara ett publicity-trick. Vid det här laget hade praktiskt taget alla välkända som ökända och mindre kända aktriser nämnts som tänkbara för rollen som Scarlett. Alla utom Shirley Temple, förstås, som var för ung. Men Norma Shearer (Julia mot Leslie Howards Romeo) fick inte spela den nyckfulla och elaka sydstatsjäntan för sina fans och Katharine Hepburn ansåg sig tillräckligt etablerad för att inte behöva förnedras med att provfilma för rollen, vilket var obligatoriskt i jakten på Scarlett.

En nytänd stjärna vid namn Edythe Marrener klarade inte provet och vågade därefter inte fortsätta sin karriär under egna namnet utan bytte till - Susan Hayward. Och Paulette Goddards superkände make, Charlie Chaplin, försökte skamligt nog muta henne till rollen. Ja, Joan Crawford, Lucille Ball och Tallulah Bankhead var ytterligare några stjärnor som så gärna hade velat bli Scarlett O'Hara.

EN DECEMBERDAG kom så den brittiske skådespelaren Laurence Olivier till Hollywood för att filma "Svindlande höjder". Hans amerikanske agent var ingen mindre än Myron Selznick, bror till David O. Med Olivier till Hollywood följde en verkligt vacker, engelsk skådespelerska. Myron blev eld och lågor och när han så småningom presenterade henne för sin bror, gjorde han det med orden: "Här har du Scarlett O'Hara". Damen ifråga hette Vivien Leigh och var förvisso okänd men ingalunda orutinerad. Hon hade redan med stor framgång medverkat i engelska filmer som "Eld över England" (mot Olivier, 1936) och "Dansösen från gatan" (St Martins Lane, mot Charles Laughton, 1938).

Vivien Leigh fick rollen och därtill ett sjuårskontrakt med Selznick. Och märkligt nog blev det ingen större folkstorm mot beslutet. "Hellre en engelska än en yankee-girl som Scarlett", tycktes sydstatsborna resonera. Och Vivien Leigh visade sig vara precis den man hade letat efter: "En kvinna besatt av djävulen och laddad med elektricitet", som filmens förste regissör George Cukor, uttryckte det. Visserligen hade Selznick redan spelat in den stora branden i Atlanta med en statist som Scarlett O’Hara tillsammans med Gable på kuskbocken, men nu kunde Selznick sätta igång på allvar. Fast inte var bekymren över för det.

Manuskriptet skrevs om och om av olika författare, bl a Scott Fitzgerald och Ben Hecht, men det var Sidney Howard som fick en Oscar för det, om än postumt. Och ingen möda sparades för att få precis allt att verka så autentiskt som det nu var möjligt. Bland annat påpekade en rad sjuksköterskor att mun-termometern inte började användas förrän två år efter erövringen av Atlanta, men Selznicks folk bevisade snabbt att den faktiskt hade introducerats redan 1861. Däremot hade man bara lyckats få fram järnvägsvagnar tillverkade efter 1875 - fast det misstaget var det ingen utomstående som påpekade, däremot avslöjade filmbolaget själv det många år efteråt.

Och efter en tid kände Selznick sig tvingad att avskeda Cukor, eftersom Gable fick för sig att hans båda kvinnliga motspelare favoriserades av denne. I Cukors ställe kom Victor Fleming, som i sin tur fick ett nervsammanbrott efter en rad häftiga uppträden med Vivien Leigh. Regijobbet fick slutföras av två andra, mindre kända regissörer.

JO, NOG VAR DET rena undret att "Borta med vinden" trots allt bara kom att kosta omkring fyra miljoner dollar att göra. Och den skulle förränta sig. Filmen erövrade hela tio Oscars-statyetter, ett rekord som överträffades först 1959 av "Ben Hur", som till och med rodde hem elva. Vivien Leigh fick en för bästa kvinnliga huvudroll. Hattie McDaniel, som spelade Scarletts frodiga påkläderska Mammy, fick en för bästa kvinnliga biroll och blev därmed filmhistoriens första svarta skådespelare som tilldelats en Oscar. Victor Fleming fick en för bästa regi och vidare belönades filmen för bästa manuskript, bästa dekor, bästa färgfoto, bästa klippning och bästa kostymer samt Irving Thalberg-priset till David O Selznick och så en Oscar för bästa film. Märkligast var naturligtvis att Clark Gable gick lottlös från tillställningen. "Hans" Oscar (bästa manliga huvudroll) gick i stället till Robert Donat i "Adjö, Mr Chips" (1939) efter James Hiltons berömda roman.

"Borta med vinden" släpptes i England mitt under det s k slaget om Storbritannien, men biobesökarna köade ändå utanför de båda biograferna utan att bry sig om de tyska bomberna. I London gick filmen för övrigt i tre år och 45 veckor i ett sträck på två biografer, i Paris vevades den oavbrutet i tre år och 48 veckor. Filmen fick sin Sverigepremiär i Stockholm först 1941 och gick hela fyra år i sträck på premiärbiografen. Lilla skånska Landskrona bidrog också vackert till den svenska statistiken. Där visades "Borta med vinden" nämligen 60 veckor i sträck så sent som in på femtiotalet. Man hade nämligen ett par års amerikanskt filmstopp i Danmark, så filmsugna danskar skeppades med färja över Öresund till "Borta med vinden"-biografen i Landskrona flera gånger om dagen. En av färjorna döptes för övrigt om till "Scarlett O'Hara".

1969 kom "Borta med vinden" tillbaka stort, i bokstavlig mening. Efter att nära nog ha distanserats på topplistorna av den modernare publiksuccén "Sound of Music", blåstes "Borta med vinden" upp till superbild ( s k 70mm vidfilm) och fick superljud genom hela sex stereofoniska kanaler. Något som i och för sig knappast gjorde filmen mycket attraktivare. 1977 köpte så det amerikanska tevebolaget CBS filmen av MGM för fantastiska 35 miljoner dollar - rätten till världsdistributionen av "Borta med vinden" för såväl teve som biografer. Sedermera har den som bekant också kommit ut på video och DVD.

MARGARET MITCHELLS ROMAN blev alltså odödlig och själv fick hon (förutom den ringa summan för manus och filmrättigheterna, tycker man nog) både Pulitzer-priset och ett hedersdoktorat på köpet. Men samtidigt blev hennes liv något av ett inferno. Hon fick 10 000-tals beundrarbrev, vilka hon förgäves försökte besvara personligen, och hon ombads alltid ställa upp på möten och garden-partyn. Hon fick därmed inte mycken tid över till att fortsätta skriva.

Men när hon dött i sviterna efter en trafikolycka - hon blev påkörd av en rattfull taxichaufför hemma i Atlanta 1949 - hittade hennes manke ett par opublicerade romanmanus i hennes lådor. Han brände dem.

FOTNOT: "Borta med vinden" omnämns ofta (och inte helt rätt) som den första riktigt långa långfilmen. Vid urpremiären i Atlanta var den 260 minuter lång men klipptes därefter ner till 225 minuters speltid. Som film på bio noteras den numera till 222 minuter, i teverutan minskas visningstiden med drygt 7 minuter.


© hazzan lindström


2005-08-13

(c) AMPAS
Clark Gable tillsamman med Vivian Leigh i "Borta med vinden"

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation






     

Dela |